Fyra jag...

Det tog slutet. Kraften. Orken. Lusten. Totalt slut.

I frustration slängde han ur sig några korkade saker för att få en reaktion och gissa om han fick det. Nu i efterhand försöker han skriva om manus men punkten är satt, historian är slut.

Om jag inte skärpte mig så skulle inte vårt förhållande hålla, sa han. Det nekar han till nu. Han hade minsann bara sagt att vi måste ta tag i det här gemensamt, tillsammans, och lösa det. Fnys. Nej då, jag skulle skärpa mig.

Horisonten skymdes plötsligt av en stor, röd räddningslian som han slängde rakt i ansiktet på mig. Tjohoo, sa jag och hoppade upp på den, sa att jag skulle tänka på det ett dygn och flög rakt ut i friheten med stora problem att få ner överläppen över framtänderna. Ett dygn senare var han ju lugn efter att ha fått vräkt ur sig sitt gift. Jag lika lugn, men av annan anledning. Jag hade fått ro. Nått frid. Döm om hans förvåning när jag säger att nu har jag tänkt, och jag kan tyvärr inte skärpa mig så då är det ju slut. Jag har tackat honom vid flertalet tillfällen att han tog tag i det här... Nu är det bostadsaffärer i några månader men sedan ska jag börja leva igen. Har tjuvstartat lite och börjat flirta. Det är svårt. Självförtroendet är i bott.