Fyra jag...

Jag gjorde det. Inte alls planerat. Men han var tyken och sur över att jag inte ville ha vårt vanliga, urusla sex. "Om inte skärper dig så håller inte det här", sa han argt. Jag såg rött. Upptäckte efter någon sekund att det inte var ett svimningsanfall utan en stor, röd, gigantisk räddningslian, som han slängde rakt i ansiktet på mig. "Jag ska tänka ett dygn" sa jag och upptäckte hur överläppen sakta men säkert gled uppåt... För. Hur gör man slut med någon som är arbetslös, har tappat alla framtidsambitioner och siktar så lågt att man föraktar honom, som är aningens ointelligent, är en urusel pappa, världens sämsta och minst inkännnade partner och älskare... hur, utan att krossa honom? Detta tillfälle skulle aldrig komma åter. Upp på lianen och vidare mot framtiden!

Ett dygn senare... låg jag i sängen med dunkande hjärta. Han bråkade länge, länge med sonen om någon bagatell. När han kom in pratade han om det en stund och lade sig sedan tillrätta för att sova. Jag hade en tid att passa. Innan midnatt var jag tvungen att säga det. För det här dygnet fyllde jag halvår, och det här var min present till mig själv.

Kort historia: Han hamnade totalt i chock. Han kom inte ens ihåg vad vi hade sagt dygnet före för han hade ju bara, som vanligt, slängt ur sig något i vredesmod. Jag tackade honom vid flera tillfällen den nästkommande veckan för att han hade tagit tag i vårt förhållande... Problemet var ju dock det gamla vanliga... Han tyckte ju att vi hade ett jättebra förhållande. Jag tyckte att det var uselt. Nu fick jag bli mer brutalärlig än jag velat vara förut. Undrar om Han någonsin kommer våga ha sex efter mina omdömen om hans förmåga där...?

Han tiggde och bad, vägrade att tro på det innan han hade hört det från en tredje person. Här blir kanske du förvånad, det blir inte jag. Så har det varit hela vårt förhållande. Han har aldrig lyssnat på mig. Har alltid frågat någon annan, vad det än gällt. Då känner man sitt värde. Så det blev ett klassiskt slut på förhållandet, ett en sista länk i den gamla kedjan.



Vi ska sälja vår bostad nu och rustar för fullt men tiden går allt för sakta. Stressen över min livssituation påverkade mig mer än jag förstod. Det var först när det såg ut som om vi rakat en flock rottweilers här inomhusm som jag insåg att jag tappar rätt mycket hår. Jag äter alldeles för mycket, och då inte mat utan bara gott. Vill bara vidare. Nu. De första veckorna hade jag stora problem med att få ner överläppen över framtänderna men sedan kom verkligheten och slog undan fötterna på mig. Det tar tid att sälja bostad. Lång tid när det är sommar och massor som måste fixas innan. Alldeles för lång tid.

Upptäckte att han direkt började dejta. Ja, jag kikade genom hans mobil. Kikar igenom mailen också så fort jag har en chans. Hans första dejt gjorde ont i hjärtat men nu bryr jag mig inte. Så jag gick ut och började nätfiska. himla roligt! Jag har fått så mycket bekräftelse nu att jag snart är reparerad efter alla de här åren totalt utan någon bekräftelse. Jag är tydligen både söt och sexig. Wow. Det hade jag glömt.

Så. Förhoppningsvis kommer denna blogg framöver mest handla om mina roliga eskapader denna singelsommar 2011, där allt ska börja på S... En idé som kom vid roséflaska två för en kort tid sedan.

Dejt 1: Såg till att få en kyss av en snygg man jag var på dejt med. Ville inte att Han skulle vara den siste som kysst mig. Bortsåg från att dejten var väldigt kort. Hade glömt varför jag inte dejtar korta män. Hade glömt att alla kroppsdelar kan vara korta. Är inte säker på att han hade alla kroppsdelar. Full back i maskinen. Han messar dock fortfarande men jag glider undan... Stumpen eller Sömmen. Vet inte riktigt vad jag kände genom byxan...

Dejt 2: Blev blixtförälskad i mig. Hade tänkt ha sex, så att Han inte var den siste som var inne i mig. Men. Äldre män som blir förälskade kan få prestationsångest... men jag fick så jag var nöjd, och det var ju första gången sedan innan Han... eftersom han inte visste/ville/kunde göra en kvinna glad. Kapade tvåan efteråt. Orkar inte ta ansvar för någon annans känslor nu. S ak.

Dejt 3: Fantastisk! Otroligt bra sex i många, många timmar där jag blev glad två gånger! Finns dock ett djup i denna mannen som lockar mig allt för mycket. Tur han bor 60 - 80 mil bort någonting. Men, vill ha mer. Han blev också förälskad... och låg och tittade på mig hela natten istället för att sova... hm... Tror att jag har något fragilt över mig just nu, som lyser igenom den vanliga busigheten, och det kanske väcker beskyddarinstinkt eller något. Förstår inte. Män brukar inte reagera så här för mig annars. Stock

Dejt 4: Gjorde fullständigt klart innan att inget emotionellt dravel är välkommet, vill bara ha kul. Han var ca 2 m lång och hade ljugit om sin ålder så han var inte 45 utan 50. Ja ja, egen företagare, smart och rätt rolig, vi kan träffas igen under dessa vilkor. Vi upptäckte massa nya saker i staden som ingen av oss sett förut. Stor

Nu, ska jag fortsätta att leta efter saker jag tappat bort. Det är alltid lika roligt.

när saker brister.

Den där euforiska, första glädjen har lämnat mig. Lämnat mig kall, ensam och liten. Jag är tunnhudad. Gråter över allt, och inget.

Är arg. På honom. Han är så fin. Varför kunde han inte ha skärpt sig han, tänker jag argt. Låter bli att titta på honom. Tycker fortfarande att han är världens snyggaste man. Längtar hans hud. På samma sätt som jag gjort i alla år. Bara att nu har jag glömt bort att jag aldrig blev nöjd över det han erbjöd ens när vi var ihop och allt var bra. Vill hud, vill bli kramad. Är så ynglig och patetisk att jag tycker illa om mig själv.

Det hade varit lättare om vi varit osams och arga. Faktiskt. Så jag hade fått rasa av mig allt som ligger och gnager inombords och vill ut, allt som jag bara låter pysa ut som från ett trasigt däck. Bara att däcket är så tunt, så tunt och trycket innifrån ökar hela tiden.

Har ingen att prata till punkt med. Orkar inte prata till punkt med någon. Vet inte var punkten är. Vet inte om jag vill veta var punkten är. Förstår att jag skulle behöva lite endorfiner för att må bättre men jag orkar ju inte umgås med folk mer än några minuter förrän min inre oro jagar mig vidare och jag låtsas upptagen med något annat. Vill inte visa mig och min genomskinlighet för någon just nu. Det lämnar mig innerligt ensam här uppe på Glasberget och oförmögen att njuta av utsikten.

Vill gråta. Hade verkligen tänkt att passa på nu när jag är ensam hemma men orkar inte. Urlakad.

Vi har bestämt mäklare. Det börjar röra på sig med lite hantverkare, men jag är apatiskt och ordnar just ingenting. Tänk om det istället hade varit jag som blivit lämnad. Hur hade jag inte mått då?

Jag vill bara bort och framåt. Först och främst veta hur mycket pengar jag kommer ha över efter försäljningen. Det kanske inte blir så mycket som jag ens feghoppats på börjar jag misstänka. Den magvärken jag har nu kommer jag att få dras med under hela hösten. Det känns riktigt, riktigt tungt att veta.

Lejoninnan, hon är ingen bra mamma just nu. Kompenserar den lilla telningen med pengar, tack gode gud för shoppingens helande kraft och skatteåterbäringen (som jag tror att Han räknade med skulle ramla tillbaka in i huset men som jag shoppat upp...) och stora telningen har jag ingen som helst kontakt med efter att jag skrivit ett mail som nog var för nära sanningen för att det skulle gillas.

Vidare...vill jag. Väntar. Villig. Vild.

Men måste stänga av mig en tid till och bara vara smart och praktisk. Det kommer att ta tid och det måste det få. Svårt med omgivningen som kommer med tusen puschiga råd som jag känner inte passar mig och min situation. Orkar inte formulera ord, orkar inte förklara mig för närvarande och undviker människokontakt så mycket jag kan. Finner mig ha svårt att se folk i ögonen just nu. Har så mycket buteljerat att jag nog tror att det syns i ögonen.

Att göra. Välja mäklare och få hjälp med att få fram en ungefärlig siffra på vad jag kommer att ha att röra mig med efter försäljningen. Sedan ska det rustas, och det kommer att blir svårt för Han motarbetar det mesta och vill ju helst inte att huset säljs. Det kan bli en spännande sommar...

Det tog slutet. Kraften. Orken. Lusten. Totalt slut.

I frustration slängde han ur sig några korkade saker för att få en reaktion och gissa om han fick det. Nu i efterhand försöker han skriva om manus men punkten är satt, historian är slut.

Om jag inte skärpte mig så skulle inte vårt förhållande hålla, sa han. Det nekar han till nu. Han hade minsann bara sagt att vi måste ta tag i det här gemensamt, tillsammans, och lösa det. Fnys. Nej då, jag skulle skärpa mig.

Horisonten skymdes plötsligt av en stor, röd räddningslian som han slängde rakt i ansiktet på mig. Tjohoo, sa jag och hoppade upp på den, sa att jag skulle tänka på det ett dygn och flög rakt ut i friheten med stora problem att få ner överläppen över framtänderna. Ett dygn senare var han ju lugn efter att ha fått vräkt ur sig sitt gift. Jag lika lugn, men av annan anledning. Jag hade fått ro. Nått frid. Döm om hans förvåning när jag säger att nu har jag tänkt, och jag kan tyvärr inte skärpa mig så då är det ju slut. Jag har tackat honom vid flertalet tillfällen att han tog tag i det här... Nu är det bostadsaffärer i några månader men sedan ska jag börja leva igen. Har tjuvstartat lite och börjat flirta. Det är svårt. Självförtroendet är i bott.

så många dagar är det kvar. Vissa dagar känns det som om att det nog ska gå. Men de flesta dagar tycker jag att jag slösar bort mitt liv. Min ständiga ursäkt är vårt boende som sitter fast i en yttre renovering, där vi själva inte kan göra något. Säljer vi nu får vi nog inte maximalt för huset helt enkelt. Det känns som om jag faktiskt vill ha lite lön för de här fyra åren.

Ikväll var det fest. Jag följde inte med. Tycker inte om oss som par. Vi tjafsar inför varandra. Sticker varandra med små nålar och ler elakt samtidigt. Det finns inte mycket jag föraktar mer. Därför chockade jag honom med att inte gå, och att förklara varför. Han tycker ju att vi har det så bra så han blir lika chockad varje gång jag säger något annat än att vi är lyckliga. Det kommer bli en fullständig chock för honom den dagen jag packar och går.

Jag väger för mycket. Jag tröstäter för mycket. Vi ska ha en tillställning snart och jag hoppas en viss man ska komma, så att jag hittar kraft att ta tag i mig själv och min träning. Jag vill känna mig attraktiv, och min Han kommer aldrig finna mig attraktiv och säga det.

Gud vad gnälligt det kan bli då. Jag hoppas att något roligt finns att rapportera nästa gång jag hittar hit.

Min största önskan just nu, att vi bor ihop men inte är ihop... Sambosärskap.

Mina fyra jag är oroliga idag... Diffus känsla i maggropen.

Väninnan har inget hört från Härskarinnan som var ute på snabblinddate igår kväll. Ångest. Tog inte hans namn och skulle något hända skulle jag plåga mig själv med skuldkänslor resten av mitt liv.

Lärarinnan ska få ny kollega och är gärna med i processen att anställa, även om det innebär att flänga fram och tillbaka till jobbet under ledig tid. Mitt enda krav: glad med sunt förnuft. Ja, det är väl två krav då... men jag lindar in det i frågor om pedagogik och förhållningssätt...

Lejoninnan har lånat ut pengar till stora telningen och det får jag alltid ont i magen av. Den stora telningen har ingen respekt för vare sig pengar eller att låna dem, och tar inget större ansvar när det gäller att betala tillbaka som avtalat.

Kvinnan väcktes av en naken man i morse som mest var intresserad av att fnissande pressa in snoppen i min mun. Slingrade mig undan då det skulle varit som vanligt, tillfredsställelese åt enbart ett håll, och kände besvikelsen fylla rummet innan han avlägsnade sig med ett tillkämpat leende. 675 dagar kvar av detta sex...

Måste ringa en massa samtal idag. Det tycker jag inte om. Tycker mycket bättre om att skriva mail eller mötas öga mot öga, vet inte riktigt varför. Blir ofta svamlig och vag när jag pratar och nu ska jag både skaffa massa upplysningar samt klaga på bredbandet. Förresten! Jag är ju totalt icke auditiv, det är ju självklart det! Jag har svårt att uppfatta vad som sägs och omvandla det. Har en lång lista på måste-saker idag och har inte gjort en enda ännu...suck

Borta från hemmet är vi det perfekta paret. Vi har trevligt och mysigt och allting är toppen. Men för varje meter vi närmar oss hemmet och vardagen så tilltar spänningarna. Om vi bodde själva så skulle det vara rättså bra. Men vi har telningarna och de ska kunna slappna av hemma utan att åskmolnet går runt och störs över deras existens, att de sprider saker omkring sig, att de låter, att de ifrågasätter, att de behöver hjälp och stöd.  (Asperger AB).

679 dagar kvar och kvällen har varit lång.

Orkar inte tänka på det stilistiska just nu, behöver bara ösa ur mig lite uppdämd/förstörd energi som ligger som slaggprodukter i mitt inre.

Inte tränat på två dagar. Ska göra något imorgon, får se vad, eller om. Min energi förbrukas definitivt på helt fel saker. Definitivt.

skrev jag även i förra inlägget, som var väldigt länge sedan... Men om jag undviker att skriva så undviker jag att göra allt för djupa dykningar i mitt inre och då mår jag definitivt bättre. Den planen sket jag högtidligen i.

Men. Som skrivet. Jag har en plan.

För att inte bli bitter, vilket är den i särklass fulaste och ynkligaste och mest patetiska känsla och egenskap som finns, så har jag kommit på en plan. En praktiskt plan som ska förhindra mig att sjunka ner i självömkan och bitterhet över min situation.

För, face the facts kids. Jag har själv satt mig i den här situationen, med den här mannen. Med öppna ögon, vid det här laget, väljer jag ju uppenbarligen att stanna. Trots att det är så mycket jag saknar rent emotionellt, psykiskt och fysiskt.

Jag ska stå ut.

Det är min plan. Enkel men genial. Jag ska stå ut med att inte få kroppskontakt. Jag ska stå ut med att inte ha intelligenta diskussioner. Jag ska stå ut med att ha totalt otillfredsställande sex. Jag ska stå ut med Hans temperament och pms-humör och vresighet. Jag ska stå ut med Hans totalt opedgogiska förhållningssätt till sina och mina telningar. Jag ska stå ut.

Och hur gör man det då? Jo, man sätter upp en tidsplan. Gränsen, datumet, har en speciell innebörd för mig och till och med det datumet ska jag inte gnälla eller beklaga mig utan bara inse att jag har valt det här och jag ska stå ut.  Om inget katastrofalt inträffar före det så är jag sambo utan ifrågasättande fram till dess. Ett nytt lugn har infunnit sig hos mig sedan jag bestämde mig för detta i början av sommaren. För allas bästa så ska jag stå ut till detta datumet.

Fram till det ska jag göra allt för att öka värdet på vårt boende och även på mig. Jag kan ana ljuset i tunneln där framme, just nu 680 dagar bort.

F.n. är det inte så att jag saknar kroppskontakt, utan snarare att jag skyr den. Varför ska jag vilja uppmuntra till sex och närkontakt - när jag numera vet precis vad jag får? Det finns allt en medvetenhet hos honom om att det inte är bra för mig men förmågan att åtgärda problemet finns inte riktigt - och nu så kvittar det. 680 dagar bort ligger ljusningen och den kommer att innebära bättre sex. För inte tänker jag gå genom resten av mitt liv utan en orgasm inte. JAg förtjänar mer än att ha en man som runkar i mig. Jag förtjänar mer än att ha en man som enbart rör vid mig och pillar in lite förspel och ev. t.o.m. vidrör mina genitalier när han är full eller verkligen, verkligen, verkligen anstränger sig. Det får gärna komma naturligt.

680 dagar bort. Vissa dagar går fort och lätt, andra är långa och tröga. Idag vill jag ta bort några månader från tideräkningen. Vet att ju närmare datumet jag senare kommer, desto mer kommer jag att se hans fina sidor. Vi har roligt ihop och är det bara vi två så fungerar vi alldeles otroligt fint ihop. Men vi är inte bara två. Vi har telningarna också. Och jobb. Och boende. Och vänner.

Förresten. Jag kom ihåg lösenordet!!! Hurra för mig. Ska nu försöka återkomma liiiite oftare. Heja mig. 680 dagar.

Var så säker. På att nu var det dags att bryta upp. Efter att Han betedde sig som en idiot, mot min telning, fjärde kvällen på lovet var jag ännu mer säker. Slut. Nog. Tar inget mer. Men sedan...

När det är bra så är det så j-a bra. Jag har sagt det förut till kära överhäxan, jag tror egentligen inte att det finns någon man på jorden som jag passar bättre med. Vi är båda rätt...ja, konstiga, på våra egna sätt. Att jag fick sex fyra gånger på en vecka, vilket alltså är dosen för, låt se, varannan lördag blir två gånger i månaden, så ja, två månaders endorfintillskott pga hudkontakt - det behövs inte mer för att göra mig, ja inte lycklig, men lugn.

Jag har en plan. För jag har ett behov av att få honom att förstå hur nära jag är på att göra slut. Jag ska rita och måla väldigt symboliskt hur vi är två olika blommor vars blad/behov ibland täcker varandra så bra och fint, men mina långa kronblad sticker ut så långt från det som är oss, de representerar behov som han inte kan tillgodose och jag kan inte kräva att han ska ändra på sig mer, för det kan han ju inte, och mår man dåligt så får man fixa det.

Suck. Stilistiskt så är nog det här det sämsta inlägget jag någonsin skrivit. Inga alliterationer, rim eller fyndigheter. Har ingen ork till det. Har anat som pockar på min uppmärksamhet just nu, men var väldigt glad att jag nu kom ihåg lösenordet till bloggen! Heja mig!

sedan jag skrev senast. Mest för att jag lyckats tappa bort lösenordet till både mailen och bloggen. Men idag är jag ensam hemma och har hunnit sitta och fixa med sådant.

Var ute och pulsade i snön förut idag och stoppade handen i min kappficka. Slogs då av tanken, att snart är säsongen för detta plagg slut och det ska hängas undan. När jag hänger undan den, tänk om jag skulle stoppa en lapp i fickan där jag skrivit: XXXX, har du gjort dig själv lycklig nu? Vad kommer mitt svar vara på den frågan när jag tar fram den i höst? Det undrar jag...

Tre månader har passerat...och inget har väl blivit bättre. Nej, sådant tar jag då bara för givet. Däremot fick vi rejäl bottenkänning för en vecka sedan då han tumlade hem rätt kalaskanon mitt i natten efter en jobbkväll. Magkänslan fick mig att på morgonen gå igenom hans telefon, och där fick jag napp minsann. Mitt i natten hade han messat till en för mig helt okänd kvinna och frågat efter hennes nummer. Eftersom han uppenbarligen hade hennes telefonnummer så antar jag att det var hotellnumret som efterfrågades...men han hade ingen vettig förklaring och tycker inte att det här är någon stor sak, med jag håller på att gå sönder inifrån. Brottas med bitterhet och bitskhet. Vet inte var vi kommer att landa faktiskt. Jag står ut ett tag till men ska se till att fixa min landningsbana. Ska kontakta banken den här kommande veckan för att skaffa en personlig bankman och få huset värderat, lite hemligt. Lilla Han ska inget få veta om detta. Jag ska anlägga en landningsbana nu och sköta den varsamt och noggrant för om jag får slutliga bevis, vilket jag behöver, så lättar jag omgående. Dock svårt att göra något omgående när man har hus för de tar grymt lång tid att göra sig av med.

Nåväl, jag är tillbaka. Jag och munter som vanligt.

Stormen har rasat. Den som byggts upp under någon månad eller kanske är det två. Just nu är det lugnt. Men jag hyser inombords inget större hopp att det ska fortsätta så. Vi är för olika. Men badrummet måste fixas, och jag älskar honom konstigt nog, så just nu är det inget bra att det tar slut. Två skäl. Det är väl bra? Eller?

Stort prat igår, och påbörjat sex, som vi avbröt pga vaket barn. Fortsatte med en snabbis imorse. Sedan har vi varit på varandra...men inte slutfört något. Eller, jag har väl varit på och sugit och dragit för får han stånd så tycker han ju om mig. Eller?

Det han sa att han tog med sig ur denna diskussion var att han skulle bli bättre på att ta på mig och uppmärksamma mig, säga de positiva sakerna han tänker om mig men inte säger rakt ut. Jag fick snabbt lova något också då, och det blev att inte ta åt mig så hemskt mycket när han säger plumpa saker. Hyser inget större hopp om att vi ska klara det hela, någon av oss...bra va? Eller?

Vi diskuterar samma saker hela tiden och han tycker att vi kommer framåt hela tiden medan jag tycker att vi står och stampar på exakt samma ställe utan att komma en enda millimeter framåt. Vårt problem är att jag inte känner mig älskad av honom. Enda gången han säger något positivt om mig eller ger mig en kärleksförklaring är när vi bråkar eller precis har bråkat. Då kommer det jättefina saker men just då är ju jag inte mottaglig förklarade jag igår. Just då gör det för ont för att lyssna och för att jag ska förstå. Jag tror ju bara att han försöker släta över sitt buffliga beteende faktiskt. Men han tycker nog om mig? Eller?

Han har sådana otroligt starka Aspergerdrag. Fattar inte att jag inte såg det från början. Empati finns väl lite där men de sociala koderna för hur man visar känslor finns det ingenting av. Men det kan jag väl, som expert och pedagog, leva med och förstå och tolerera? Eller?

lördag vecka 44. 31 oktober. Inget gos före. Tvärtom. Vi har inte tagit i varandra på evigheter. Jag är kall. Arg. Resignerad. Har inte haft mens på 58 dagar eller något, kanske inverkar det, men jag tror faktiskt inte det.

Tänker nu dokumentera vårt sexliv - så jag lär inte vara här särskilt många dagar i månaden. Han tänder inte det minsta på mig. Han runkar av sig i mig ibland och helst utan att vidröra mig mer än absolut nödvändigt. Misstänkte att han är otrogen men han kom efter några juck i lördags så tydligen inte. När vi började, eller, när han gnuggat sig mot mig en stund, så sa jag högt att jag nog kommer att ångra det här, för jag förstår ju att det inte blir något mer på länge nu. Han förstod att det var det jag åsyftade och bedyrade att jag kunde vara lugn, det fanns mer där det här kom från...och jag gick på det igen. Sedan blev allt som vanligt igen. Ingen kroppskontakt och ingen kärlek. De enda kommentarerna som kommer från honom är halvtelaka och pikande. Kag gör likadant så jag kan inte klaga egentligen. Vi är vidriga just nu.

Jag är så tom. Så oälskad. Han har skickat mess om att han älskar mig och saknar mig idag, men det är bara för att jag inte lyckades dölja mitt sammanbrott igår och han fann mig gråta. Enda sättet att få någon slags ömhetsbetygelse är att bryta ihop, göra honom osäker på mig, men det krävs otroligt mycket för det, för han förstår inte hur nära jag är att göra slut, hur mycket jag längtar efter att slippa den här ensamheten i vårt stora, tomma, kalla hus och förhållande.

Återkommer. Förmodligen nästa lördag.

Har mitt behov av att skriva avtagit för att jag inte har något att skriva om eller för att jag inte vill se vad det är som det är där inne som jag skulle behöva skriva om? Ägget eller hönan-problematik...in deed...

Lärarinnan jobbar som en galning men har lyckats stänga av under helgen. Inte helt. Har ju ett ständigt, tickande dåligt samvete och undrar om det inte är något jag borde ha gjort.

Lejoninnan har fått mail från stora telningen och umgåtts på lånad tid med lilla telningen större delen av dagen.

Väninnan får snart besök, och vi ljuger friskt om hennes besök här - för hon ska inte alls hit i de ärenden vi uppger utan hon kommer för att få hångla! Jag njuter å hennes vägnar! Så mycket, att jag funderar på att be henne filma, eller kanske ha mobilen på så att jag liksom får vara delaktig.

Kvinnan, är gräsänka i helgen och kommer så vara nästa helg också. Lite störd över att han är så mycket borta när barnen är här men jag har gjort klart det och så får vi se var det landar. Vi hade dejt i fredags och hade ett djupt prat. Två öl och lite feber så lossnade tungans band mer än vanligt på Han. Men han sa något viktigt. Att han faktiskt vill se lite commitment från mig nu, att han vill se att jag också tror på att det är vi, för alltid, för det är så han ser det. Det gör ju inte jag, vilket jag sa igen. Jag är ju inte lika nöjd i den här relationen som han är.

Men kanske måste jag försöka börja tro lite mer på oss, Han och jag? För inte kan man stanna i en relation som man kämpar emot?