Fyra jag...

För två år sedan flyttade jag från exet och huset och familjeidyllen. Jag var en människotrasa då. Skälvande, skör och skakig ända inne i själen. Centrifugerad och tumlad. De sista sex månaderna var vi inte. Tillsammans. Jag hade gjort det oförlåtliga. Jag gjorde slut. Slut på "vår dröm om villa" som han alltid sade, utan att registrera mina höjda ögonbryn eller de verbala protesterna. Det var hans dröm. Jag var bara ett verktyg för att nå den.

 

Fann idag dagboken från när vi träffades och känslan av att han inte älskade mig tillräckligt fanns alltså där från första start...och ändå flyttade jag ihop med honom...! En klok väninna brukar säga att detman får de första sex vevkorna, det är vad man får... Jag borde flytt. Men jag stod ut i fem år, innan jag befriade mig.

 

Sedan blev jag kär. Inte meningen. Vi i ledde med det uttalade målet att vi skulle förbli singlar. Äntligen singlar. Jag efter mitt, och han efter långa år i förhållanden utan pausar. Men dubbelT fick mig att må så bra att jag föll, handlöst, på bara några veckor. Så när jag upptäckte att han fortfarande betraktade sig som singel slog jag i marken med en kraft som nog aldrig förut skett. Backade. Vände. Släppte all kontakt. Dränkte mig i arbete och träning. Krackelerade. Kved. Klagade. Plågade min omgivning. Grät mer än jag gråtit i hela mitt liv. Gick sönder. Reste mig igen. Brakade. Stapplade framåt.

 

Dock med ett litet, litet hopp om att ses till sommaren, hos hans bekanta som vi hälsat på och som jag fått så bra kontakt med. Våren var lång och plågsam. Vi sågs där. Föll i varandras armar. Föll i tårar. Båda två. En magisk sommarkväll på Gotland. En sömnlös natt tillsammans, hårt omslingrade, där ångesten dock sakta kom krypande tillbaka. En rond till? Skulle jag kunna överleva det? I tidig morgon gav jag upp om sömn och tog mig till mitt boende. Dagen efter hörde han av sig. Men, alla försvarsmurar uppe. Lång raukjakt under obekväm tystnad. Jag ville konfrontera, fråga, men sprickorna i fasaden var djupa och fokus blev att överleva timmarna tillsammans.

 

Dagen efter undvek jag honom, kände en tillfällig styrka, av ilskan. Sedan gav jag efter. Vi hade det underbart en kort period, fortfarande singlar, jag kraschade av min egentliga längtan, sa adjö, någon vecka senare kände jag mig stark och ännu en rond. Så här höll vi på, fram och tillbaka ända till november. En gemensam fest, bland hans vänner och bekanta, bästa medhäxan och jag inbjudna. Han behandlade mig som sin flickvän, med en självklarhet som fick mig att svepa några starka drinkar lite för fort i ren frustration Och sorg.Dansade. Vild. Galen. Såg när bästaste medhäxan pratade med honom, länge, de tittade på mig, pratade, jag dansade vildare och vildare, kände hur livet accelererade...mötte bästaste medhäxans blick och nör hon skakade på huvudet - då stannade världen. Nog. Punkt. Där tog det stopp. Ham ville inte. Han avgudar mig, men vill inte ha mig. Singellivet lockar mer. Ilska. Resignation. Glädje. Sorg. Allt sköljde över mig, samtidigt. Vi tog våra saker. Smet. Hem och grät en occean till, men nu fick det vara slut på förnedring och sorg. Visst har jag tagit upp kontakten flera gånger, men efter att ha duckat för en kärleksförklaring han började skriva på facebookchatten tog han bort mig som vän, och det har blivit lite lättare att andas. Jag var besatt av honom. Att han inte ville ha mig. Ha oss. VI mådde så otroligt bra ihop, men det räckte inte för honom. Jag räckte inte.  Det har gått lite mer än ett år sedan den där festen och hoppet finns fortfarande där, men jag hoppas jag kan motstå frestelsen att förnedra mig mer.

 

Varför jag föll så för honom? Bästa sexet jag gonsin varit med om...men säkert också för att han inte ville ha mig. 

 

Massa korta romanser, men inte släppt någon nära. Farligt. Alla försvarsmurar uppe och vapnen laddade. Världsmästare på att hitta fel på männen jag möter.

 

Men nog om detta. Nu. Flytten. Blev tvungen. Lilla lägenheten var en mycket älskad plats att bo på. Utvecklade ekonomin och trädgården massor. Härliga grannar. Gillade att bo där. Trångt, speciellt när stora telningen var hemma på lov, men det gick. Lilla telningen var hos sin far lite då och då, så jag hade lite privatliv ibland. Men lilla telningens far har träffat en höxa och äktat henne...och hon fick för några månader sedan fadern att meddela mig att lilla telningen inte längre får bo där. Jag saknar ord i skrivande stund för vad jag känner för henne, och för den kära fadern som går med på detta... Så nytt boende var ett måste. Panik! Hittade. Köpte. Fick fick sedan inte lilla lägenheten såld! Fruktansvörda veckor där man kan tycka att jag borde gått ner i vikt av all ångest men icke. Försökte hålla koll på lilla telningens välmående. Hans fader hade valt bort honom. Han tog det bättre än jag gjorde. Gör det fortfarande. Men jag är inte dum. Jag har koll, vakar, och är tydlig i vad jag tycker om faderns beslut. 

 

Men nu bor vi större, finare och i skrivande stund sitter båda telningarna tillsammans i soffan och fnittrar och jag mår gott. Längtar dubbelT fortfarande, när jag släpper ner garden, vill göra fadern illa - men 2014 kommer bli bra. 

 

 

 

 

 

 

Ägnade ett antal timmar åt att försöka ta mig in på denna min fristad i cyberrymden för några veckor sedan. Kom inte ihåg lösenordet Till bloggen. Kom inte ihåg lösenordet till mailkontot jag har kopplat till det. Gav upp. Men nu, nu slängde jag lite papper och vips så dök en bunt gamla lösenord upp på en sliten post-it lapp, och voila! I AM BACK! 

 

Just nu hinner jag inte skriva, men snart. Jag har haft en i stort sett magisk sommar, och en fruktansvärd höst. Jag behöver tömma reservoarerna av ilska och hat. Men nu ska jag jobba.