Lägenhet eller extrajobb
Försöker sätta ord på hur han tänker, för jag förstår det ändå... Han vet att det kommer in nya pengar framöver...och det räcker för honom. Han tycker att det är rätt onödigt att stressa upp sig för pengar, för om några veckor kommer nya och vi överlever. MEN JAG VILL INTE BARA ÖVERLEVA! Han tjänar lite mer än mig numera och det har blivit att han stått för mer mat på sistone och det är inget jag bara tar, även om han gör det. Jag är en arbetartös, jag vill göra rätt för mig och vill inte leva på någon annan.
Men jag vill inte avsluta mitt samboliv för hur mycket jag än gnäller så är jag inte färdig med honom eller med huset eller det här livet! Så...extrajobb. Är ju inte rädd för att jobba, tycker det mesta är roligt, är otroligt enerigsk och social, man borde slåss om mig...men jag räknas väl som överkvalificerad för det jag vill ha. Jag sökte för några år sedan sommarjobb på Gröna Lund, barnvaktsavdelningen,,,och de brydde sig inte ens om att svara! Fräcka jäklar.
Nu ska jag ut och gå och uträtta några praktiska ärenden. Bland annat köpa disktrasor, för pengar jag inte har. Prova att vara utan disktrasa i två dagar så får ni se vem som är husets mest använda pryl.
räkningar februari
Låt er inte lura av den käcka tonen. Tårarna rinner. Jag har just gått igenom räkningarna och jag kommer även den här månaden att få leva av min kontokredit. Jag kan inte ha det så här, och det som gör mig tröttast, det är att min kära sambo tar det med en klackspark och verkligen inte förstår hur mycket det här gör mig illa.
Jag vet att jag inte klarar av ett extrajobb just nu. Jag orkar inte. Går på knäna av mitt enda jobb. Ett till och jag springer in i den där berömda väggen. Den finns ju alltid där när man är lärare, nästan blivit en trygghet att luta sig emot. Man vet att man lever när man har avtryck av den i pannan och på näsan när man staplar hem på kvällen.
Tryggt. Tryckt. Låter så lika. Är så olika.
Köpa bajsbrun soffa?
Väninnan... var på kalas igår och idag signalerar magen tydligt och klart att alkohol är inte bra. Det mullrar och bullrar där nerifrån så jag vågade till slut inte ligga kvar i sängen. Det är en viss bekant, varm känsla i tarmsystemet, en känsla det tagit många, många år att lära sig att känna igen och respektera... Numera vet man att det inte går att kombinera den känslan med små söta smygfisar under täckets skydd... Om det är erfarenhet eller smarthet, vet jag icke, det har jag liksom förträngt i så fall. Så upp gick jag och åt frukost och mådde riktigt bra, till dess jag hörde en svag liten röst från kylskåpets inre... Efter att ha satt i mig 12 cm rulltårta var jag tillbaka på ruta ett igen och är lite nervös över att sitta i min vita soffa just nu. Kan bli svårsåld i annan kulör...
Kvinnan...fick en kommentar igår av mannen som är rätt...svårsmält... Han var charmigt full, vilket inträffar mycket sällan, och blir då synnerligen pratig och ärlig och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att bli kallad fulsnygg... Man hör ju liksom bara ordet ful... Snygg är ju trevligt, men jag betrakar mig mest som söt och...ja, den där kommentaren tog ordentligt. Tänker inte ta upp det med honom heller för i nyktert tillstånd är han mycket mer diplomatisk och försiktig.
Kläm och knip
Dagen idag
Väninnan..har närkontakt och mår toppen!
Kvinnan...är någorlunda lugn.
Lärarinnan...har gått ner i varv så till den grad att hon nästan är medvetslös. Skönt!
vinterspaning, lyckospaning
Kvinnan...spanar ut genom immig ruta. Ser massa fönster och hus. Undrar. Hur ser lycka ut? I vilka hus finns det lycka? Ser den likadan ut hos alla?
Klättrar kräver kväver
Inte den ensamhet jag älskar och behöver dock. Det är en helt annan ensamhet, en som gör ont och får den svarta klumpen i magen att bli hårdare, kantigare, vassare.
Att vara själv, i vald ensamhet, är vilsamt och skönt. Det har aldrig skrämt mig. Det har alltid lockat mig. Det har fått mig att slingra mig ur mer än ett förhållande. Man får inte vara för på på mig. Då äcklas jag och drar mig undan. Var inte beroende av mig, är budskapet. Min styrka är bara en illusion. Luta dig inte mot mig.
Men nu när jag varje dag träffar någon som tar sådan distans, och det fast han hävdar att han älskar mig, då vaknar jägaren i mig. Helt plötsligt är jag för första gången i mitt liv den som klättrar och kräver och kväver. Sannerligen ingen smickrande eller rolig roll... Den gör mig inte vacker, för honom eller för mig själv. Framförallt inte för mig själv.
Snabbis
Väninnan... åker snart till Glasbergets härskarinna. Längtar innerligt. Att slippa ha så många mil mellan oss, att ha henne tillgänglig hela tiden, om så inte auditivt så alltid visuellt. Balsam för själen och något att leva på länge.
Lejoninnan.. har fått rapport från stora telingen och ämnet var återigen pengar. Kan inte barnet höra av sig i något annat ärende? Är det det enda man representerar? Jag hade en annan sits när jag växte upp. Mina föräldrar hade absolut inga pengar och jag skulle ändå varit alldels för stolt för att be om hjälp. En enda gång har jag vänt mig till mina föräldrar och bett om pengar. Då var det katastof och kris och dubbelhyror och sent studielån och den stora telingen var liten, liten och hon kunde ju inte vara utan mat. Klart de ställde upp. Jag har världens bästa föräldrar. Berättar det alldeles för sällan för dem.
Kvinnan...fick sig en snabbis inne i badrummet imorse. Smygande och avslutningen fick mig att kikna av skratt samtidigt som den var grymt sorglig, för jag klev in i duschen medan han avslutade själv vid handfatet. Tidseffektiva? Sorgliga? Inte är det det passionerade förhållande jag vill ha i alla fall.
Utopia
Byta jaktområde?
Synd bara att jag inte går igång på bleka, beniga blondiner, suck...
Vilsen
kvinnan är ständigt vilsen. Korta ögonblick av tillfredställelse då jag mår bra och tycker att allt är toppen i mitt liv. Men de är så sanslöst korta de där ögonblicken. Jag vill ju bara ha lite kramar, varför ska det vara så omöjligt... Men om jag fick kramar...då skulle jag kanalisera min inre orolighet på något annat förstås. Stackars mannen. Han kommer aldrig kunna tillfredsställa mig, göra mig nöjd. Tur är väl kanske det, för nöjd = uttråkad för mig.
Otrohet
Kvinnan...blev uppvaktad rejält av sin sambo. Luften dock full med frustration över de brister som finns, och som alltid funnits, i förhållandet. När behoven av saker är så olika att det gör ont i kropp och själ, är det egentligen värt att hålla sig kvar då? Jag behöver bekräftelse. Jag behöver kroppskontatkt Stora, starka jag behöver känna mig omtyckt. Inga stora gester. Bara en spontan kram då och då, en varm blick. Någonstans inombords trodda jag alltså att allt skulle förändras när vi flyttade ihop, att han skulle genomgå någon slags större transformation. Enfaldigt! Han gör inte sådant, kommer aldrig göra det spontant, jag måste beordra honom att göra sådant men någonstans på vägen förlorar en kram värdet om den är framtvingad. Tycker jag i alla fall.
Och i helgen, i ett samtal om det förflutna, landade en mening, som ett frö, i svart jord, och låg där och grodde till idag när meningen plötsligt stod klar för mig, vad han egentligen sagt. Jag behöver ett datum för att verkligen förstå vidden av vad han sade, men kan inte hitta det. Men, om det är som jag tror, så var jag inte ensam på arenan under en period, vi var flera - men han valde mig. Han är inte hemma. Kommer om några timmar och jag vill konfrontera honom, men jag behöver datumet, för att vara säker.
Fast...vill jag veta? Att veta är att dö en smula. Jag har varit mycket tydligt med hur jag kommer bete mig om något sådant skulle uppdagas. Allt förtroende borta. All kärlek inlåst för evigt, för den kommer han då aldrig mer att få se eller känna. Att flytta från mitt älskade hem. Jag vill inte gå igenom det. Men kan jag blunda? Att vara misstänksam är att odla bitterhet. Jag vill inte bli bitter! Jag vill inte sitta här och darra med de här fruktansvärda tankarna i mitt huvud, i mitt hjärta, i min mage. Där ligger de. Som stora, vassa, svarta stenar som gnager och skaver.
Ostbågar
Ostbågar
Glasbergets fägring...
För, människorna två generationer före oss skilde sig inte, de stod ut och på något sätt överlevde de uppenbarligen. Vad har förändrats så mycket att vi inte längre tycker att klarar av det, att vi förtjänar bättre, för är inte det det som är kärnan här? Vi förtjänar bättre. Vi förtjänar ett bättre jobb. Så vi byter. Vi förtjänar bättre sex. Så vi kör dubbelt, eller byter. Vi förtjänar bättre vänner, så vi sparar inte på dem utan förkastar dem så fort de gjort ett feltramp.
Kan det vara religionen här också? Att vi inte längre tror på ett liv efter döden gör att vi ställer större krav på att livet vi har nu ska vara perfekt? Är det bra eller dåligt?
Barn eller inte...
Väninnan...fick mess från annan väninna att hon var på väg att bli lämnad. Det krångliga är att hon inte ens landat sedan hon blev lämnad förra gången. Hon haltar fortfarande runt efter den smällen, även om hon hyser stor kärlek för nuvarande objektet. Men nu verkade det ha ordnat sig, efter några timmars samtal.
Vad är svårast? Bygga ihop ett nytt förhållande med någon som själv har barn, eller med någon som inte haft egna barn?
Trisslott eller lotto?
Väninnan... ringde alla som var vakna och grät och beklagade sig och tyckte väldigt synd om sig själv men banne mig om jag hade lust att vara vuxen.
Lejoninnan... var det som startade det hela. Telingen attackerades och lejoninnan hoppade igång, mycket starkare än hon själv var förberedd på. Var inte beredd på att dagens alla motgångar och möda låg så tungt kring hjärtat. Verkar som om jag behöver åka bort och ta en time out, från allt.
Kvinnan...vän med flyktreflexen mer än kämpaandan, hon vägrar att gå och lägga sig och har letat nytt boende på hemnet men jag måste nog vinna lite pengar om jag vill flytta till något annat än en förort till en förort. Ont i huvudet. Och hjärtat.
LARM LARM LARM
Lärarinnan... sitter kvar på jobbet och väntar på att tiden ska gå så att träningen börjar någon gång. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att sitta här så länge att det slutligen blir den vanliga paniken.
Kvinnan...har slagit larm till mannen idag. Talat om att hon kände glädje när hon åsamkade honom obehag imorse. Varningsklocka. Betyder att hon behöver närhet och kärlek. Kvinnan har galet nog valt att flytta ihop med en man som inte ger sådant utan att först få en order om det. Handlar inte om icke kärlek, hävdar han, det är bara det att han inte är van. Att ge saker och hitta å fantastiska resor och presenter är han en stjärna på. Synd bara att jag inte pratar, eller uppskattar, den sortens gester. En varm blick, en het blick, att bli spontant upptryckt mot en vägg för att han tänder till på mig...det är numera en utopisk dröm...men fortfarande en dröm. Har väl tvingat honom att trycka upp mig någon gång men det kändes som juniorteater på Kulturskolan, inte hett, kallt och konstigt.
Men mannen förstod varningen och kommer nu göra sig till i cirka två dagar, innan han faller tillbaka i gamla hjulspår igen. Mitt liv. Har valt alldeles själv. Försötke stava till maschoscist...men det går lika bra som mitt kärleksliv så nu drar jag och tränar istället.
Stimulans
Lärarbarn
Skrivbordet var kvar!
Försäkringsbajskassan!
Vill gärna skicka ett stort och långt pekfinger till den på Försäkringskassan som bestämde att vi i skolan ska bli kontrollorgan för dem. Så fort ett barn varit sjukt och föräldrar anmält VAB så ska vi signera det pappret. "Är väl bara att stämpla och skriva under tyckte någon". . . men det kan ju bli jättefel om man gör fel här, någon stackars förälder kan råka väldigt illa ut. Idag har jag fått ett papper att fylla i, eller i sanningens namn så var det några veckor sedan, men jag har ingen notering att barnet var sjukt eller borta den dagen. Vad gör jag? Får dubbelkolla med fritidslistor imorgon men om de nu också säger att barnet var där, så...ja vadå, ska jag ringa föräldern och säga att glöm att jag skriver på det pappret?
Mycket otrevlig situation som jag absolut inte förtjänar. Det kan ju bli djupa och hemska konflikter helt i onödan.
Eremit
Vem har utrustat mig med mitt tålamod? Jag vill göra en reklamation! Jag fick en för liten dos!!!
Jag är sannerligen inte gjord för detta! Jag vill bli en gammal tant, som bor i en etta med en pizzeria under balkongen. Väggarna ska vara klädda med böcker från golv till tak och jag ska ha en riktigt skön fotölj, en dator och min mobil. Där ska jag sedan leva återstoden av mitt liv. Ensam. Barnen kan väl få hälsa på ibland, men i övrigt så tror jag att jag skulle bli en alldeles förträfflig eremit.
Konstigt kittlande...
Lärarinnan...skulle behöva några extra timmar på det aktuella dygnet. Var sänder man en sådan order? Problem då man inte direkt tror på några högra makter? Skickar ut det som en öppen förfrågan till cyberrymdens tomma eko ho ho. En tanke slår mig... Underlig. Förunderlig. Främmande. Konstig. Kittlande. Kanske...om jag istället för att skriva det här nu, skulle göra någon av de tusen sakerna på min lista...så kanske jag inte behövde tigga efter så många nya timmar?! Kittlande tanke. Främmande. Struntar i den, och fortsätter här en stund till!
Vem är du?!
Det här är ju min lilla hemliga dagbok, min avstjäpningsplats i cyberrymden av svårmod och idioti. I verkliga livet måste jag ju vara så ljuv, rar och lagom... och behärskad...och vuxen!!! Här börjar jag låta mig välla över kanterna, visa mitt rätta, svarta inre. Så, vem har hittat hit, för enligt den där konstiga knappen statistik visar massa siffror nu och det känns konstigt... Ingen av mina anhöriga bör ju hitta hit för här raljerar jag och spyr galla och överdriver kanske lite ibland när jag tycker väldigt synd om missförstådda mig.
Så. Ge dig tillkänna, lämna en kommentar, beordrar Lärarinnan!
Morbid och mosig
Suck, vem lurar jag egentligen? Jag kommer sitta här och fördriva tiden med att kolla alla mailboxar, läsa lite bloggar, läsa om Ingo i Aftonbladet och Expressen och sedan kommer jag känna hur trött jag är och strax efter kommer tre vänliga delar övertyga trötta Lärarinnan att visst blir det bättre om du går och lägger dig nu så kan du gå upp tidigt imorgon och göra allt då, visst!?
Världens goaste boktiteln: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Bok skriven av Anne Heberlein. Dagen innan den skulle komma ut så försvann hon. Vad hände? Dök hon upp igen? Var det bara världens skickligaste PR-kupp? Hur som...titeln är helt underbar för den sätter sådana små, lätta ord på vad väldigt många människor behöver otroligt många ord för att uttrycka...och kanske aldrig förstår att det är precis bara det det handlar om. De vill egentligen inte dör. Men de vill bara inte leva längre. Så enkelt. För den som hyser känslan. Så fruktansvärt svårt och komplext för de som blir kvar. Jag har en viss förkärlek för dödsannonser. Tittar på födelseåret, räknar ut ålder, kikar efter vilken sjukdom som blev baneman, hur mycket släkt personen hade men framförallt läser jag dikterna.
Något jag finner enormt tragiskt är att man sällan ser dödsannonser efter de som tröttnat på livet och varit tillräckligt driftiga att göra något åt det. Varför är de anhörigas sorg mindre okey? Varför får man inte skylta med att någon inte ville vara med längre? Jag hade en ung person i min omgivning som dog, under mystiska omständigheter. Ingen annons. Begravningen var den mörkaste jag någonsin varit på och skulle platsa i vilken skräckfilm som helst. Man pratade knappt på fikat efteråt, som annars är platsen där man slappnar av och låter tårarna av sorg blandas med glädjetårar när man minns tillbaka och delar minnen med andra anhöriga eller vänner. Så förutom sorgen efter att ha mist en nära person, ska man brottas med skam, och kanske tusen frågor och skuldkänslor... Det är sorgligt. De människorna som drabbas på detta sätt behöver ju mer stöd än andra, de borde få gå före i kön i affären, de borde få ställa sig på stadens torg och motta kramar från alla som passerar, de borde få vackra blommor hemskickade varje vecka i ett år för att ha något vackert att pressa in i den sargade själen. Fast helst borde vi ha så bra psykvård att det aldrig behöver gå så långt att döden känns som ett bättre alternativ än livet.
söndag
Lejonninan... lånade minstingen en extrastund igår och mös på kalas.
Lärarinnan...har så mycket som måste göras idag att hon blivit paralyserad och inte kommer igång alls. Det är effektivt, många vuxenpoäng, minsann, minsann... Vi lever ju i en demokrati och när de övriga jag väljer att negligera mig och mina behov totalt så måste jag ju resignera och helt enkelt strunta i alla måsten... Puh, vilken börda som just lossnade från mina axlar!
Väninnan...har varit en dålig sådan och bara ringt för att gnälla över sitt liv. Det är inte utvecklande. Tur att Härskarinnan gör samma sak. Är det därför vi funnit varandra så djupt? Fast vi var mer eller mindra singlar när vi först möttes så då gnällde vi inte så mycket. Hm...?
