Fyra jag...

Kvinnan...blev uppvaktad rejält av sin sambo. Luften dock full med frustration över de brister som finns, och som alltid funnits, i förhållandet. När behoven av saker är så olika att det gör ont i kropp och själ, är det egentligen värt att hålla sig kvar då? Jag behöver bekräftelse. Jag behöver kroppskontatkt Stora, starka jag behöver känna mig omtyckt. Inga stora gester. Bara en spontan kram då och då, en varm blick. Någonstans inombords trodda jag alltså att allt skulle förändras när vi flyttade ihop, att han skulle genomgå någon slags större transformation. Enfaldigt! Han gör inte sådant, kommer aldrig göra det spontant, jag måste beordra honom att göra sådant men någonstans på vägen förlorar en kram värdet om den är framtvingad. Tycker jag i alla fall.

Och i helgen, i ett samtal om det förflutna, landade en mening, som ett frö, i svart jord, och låg där och grodde till idag när meningen plötsligt stod klar för mig, vad han egentligen sagt. Jag behöver ett datum för att verkligen förstå vidden av vad han sade, men kan inte hitta det. Men, om det är som jag tror, så var jag inte ensam på arenan under en period, vi var flera - men han valde mig. Han är inte hemma. Kommer om några timmar och jag vill konfrontera honom, men jag behöver datumet, för att vara säker.

Fast...vill jag veta? Att veta är att dö en smula. Jag har varit mycket tydligt med hur jag kommer bete mig om något sådant skulle uppdagas. Allt förtroende borta. All kärlek inlåst för evigt, för den kommer han då aldrig mer att få se eller känna. Att flytta från mitt älskade hem. Jag vill inte gå igenom det. Men kan jag blunda? Att vara misstänksam är att odla bitterhet. Jag vill inte bli bitter! Jag vill inte sitta här och darra med de här fruktansvärda tankarna i mitt huvud, i mitt hjärta, i min mage. Där ligger de. Som stora, vassa, svarta stenar som gnager och skaver.