Jag har en plan...
skrev jag även i förra inlägget, som var väldigt länge sedan... Men om jag undviker att skriva så undviker jag att göra allt för djupa dykningar i mitt inre och då mår jag definitivt bättre. Den planen sket jag högtidligen i.
Men. Som skrivet. Jag har en plan.
För att inte bli bitter, vilket är den i särklass fulaste och ynkligaste och mest patetiska känsla och egenskap som finns, så har jag kommit på en plan. En praktiskt plan som ska förhindra mig att sjunka ner i självömkan och bitterhet över min situation.
För, face the facts kids. Jag har själv satt mig i den här situationen, med den här mannen. Med öppna ögon, vid det här laget, väljer jag ju uppenbarligen att stanna. Trots att det är så mycket jag saknar rent emotionellt, psykiskt och fysiskt.
Jag ska stå ut.
Det är min plan. Enkel men genial. Jag ska stå ut med att inte få kroppskontakt. Jag ska stå ut med att inte ha intelligenta diskussioner. Jag ska stå ut med att ha totalt otillfredsställande sex. Jag ska stå ut med Hans temperament och pms-humör och vresighet. Jag ska stå ut med Hans totalt opedgogiska förhållningssätt till sina och mina telningar. Jag ska stå ut.
Och hur gör man det då? Jo, man sätter upp en tidsplan. Gränsen, datumet, har en speciell innebörd för mig och till och med det datumet ska jag inte gnälla eller beklaga mig utan bara inse att jag har valt det här och jag ska stå ut. Om inget katastrofalt inträffar före det så är jag sambo utan ifrågasättande fram till dess. Ett nytt lugn har infunnit sig hos mig sedan jag bestämde mig för detta i början av sommaren. För allas bästa så ska jag stå ut till detta datumet.
Fram till det ska jag göra allt för att öka värdet på vårt boende och även på mig. Jag kan ana ljuset i tunneln där framme, just nu 680 dagar bort.
F.n. är det inte så att jag saknar kroppskontakt, utan snarare att jag skyr den. Varför ska jag vilja uppmuntra till sex och närkontakt - när jag numera vet precis vad jag får? Det finns allt en medvetenhet hos honom om att det inte är bra för mig men förmågan att åtgärda problemet finns inte riktigt - och nu så kvittar det. 680 dagar bort ligger ljusningen och den kommer att innebära bättre sex. För inte tänker jag gå genom resten av mitt liv utan en orgasm inte. JAg förtjänar mer än att ha en man som runkar i mig. Jag förtjänar mer än att ha en man som enbart rör vid mig och pillar in lite förspel och ev. t.o.m. vidrör mina genitalier när han är full eller verkligen, verkligen, verkligen anstränger sig. Det får gärna komma naturligt.
680 dagar bort. Vissa dagar går fort och lätt, andra är långa och tröga. Idag vill jag ta bort några månader från tideräkningen. Vet att ju närmare datumet jag senare kommer, desto mer kommer jag att se hans fina sidor. Vi har roligt ihop och är det bara vi två så fungerar vi alldeles otroligt fint ihop. Men vi är inte bara två. Vi har telningarna också. Och jobb. Och boende. Och vänner.
Förresten. Jag kom ihåg lösenordet!!! Hurra för mig. Ska nu försöka återkomma liiiite oftare. Heja mig. 680 dagar.
Men. Som skrivet. Jag har en plan.
För att inte bli bitter, vilket är den i särklass fulaste och ynkligaste och mest patetiska känsla och egenskap som finns, så har jag kommit på en plan. En praktiskt plan som ska förhindra mig att sjunka ner i självömkan och bitterhet över min situation.
För, face the facts kids. Jag har själv satt mig i den här situationen, med den här mannen. Med öppna ögon, vid det här laget, väljer jag ju uppenbarligen att stanna. Trots att det är så mycket jag saknar rent emotionellt, psykiskt och fysiskt.
Jag ska stå ut.
Det är min plan. Enkel men genial. Jag ska stå ut med att inte få kroppskontakt. Jag ska stå ut med att inte ha intelligenta diskussioner. Jag ska stå ut med att ha totalt otillfredsställande sex. Jag ska stå ut med Hans temperament och pms-humör och vresighet. Jag ska stå ut med Hans totalt opedgogiska förhållningssätt till sina och mina telningar. Jag ska stå ut.
Och hur gör man det då? Jo, man sätter upp en tidsplan. Gränsen, datumet, har en speciell innebörd för mig och till och med det datumet ska jag inte gnälla eller beklaga mig utan bara inse att jag har valt det här och jag ska stå ut. Om inget katastrofalt inträffar före det så är jag sambo utan ifrågasättande fram till dess. Ett nytt lugn har infunnit sig hos mig sedan jag bestämde mig för detta i början av sommaren. För allas bästa så ska jag stå ut till detta datumet.
Fram till det ska jag göra allt för att öka värdet på vårt boende och även på mig. Jag kan ana ljuset i tunneln där framme, just nu 680 dagar bort.
F.n. är det inte så att jag saknar kroppskontakt, utan snarare att jag skyr den. Varför ska jag vilja uppmuntra till sex och närkontakt - när jag numera vet precis vad jag får? Det finns allt en medvetenhet hos honom om att det inte är bra för mig men förmågan att åtgärda problemet finns inte riktigt - och nu så kvittar det. 680 dagar bort ligger ljusningen och den kommer att innebära bättre sex. För inte tänker jag gå genom resten av mitt liv utan en orgasm inte. JAg förtjänar mer än att ha en man som runkar i mig. Jag förtjänar mer än att ha en man som enbart rör vid mig och pillar in lite förspel och ev. t.o.m. vidrör mina genitalier när han är full eller verkligen, verkligen, verkligen anstränger sig. Det får gärna komma naturligt.
680 dagar bort. Vissa dagar går fort och lätt, andra är långa och tröga. Idag vill jag ta bort några månader från tideräkningen. Vet att ju närmare datumet jag senare kommer, desto mer kommer jag att se hans fina sidor. Vi har roligt ihop och är det bara vi två så fungerar vi alldeles otroligt fint ihop. Men vi är inte bara två. Vi har telningarna också. Och jobb. Och boende. Och vänner.
Förresten. Jag kom ihåg lösenordet!!! Hurra för mig. Ska nu försöka återkomma liiiite oftare. Heja mig. 680 dagar.
