Fyra jag...

Eldarna tändes förr i tiden i Tyskland för att skrämma bort häxor. Ska jag kanske darra lite?

Kvinnan är inte mysig just nu. Går och morrar och tycker att Han är dum men utan att kunna sätta ord på vad som gett henne den känslan vilket gör henne ännu mer trumpen och tyst och Han märker att något är fel, igen, men ids inte ta tag i det, igen. Det är ju alltid han som startar vår kommuniaktion. Det är i alla fall väldigt synd om mig. Fast jag inte riktigt vet varför.

Lärarinnan sitter och förbereder sig för ett möte. Ibland får man bara en känsla av att något är fel i en familj, en vag och svag men otäck känsla... Det är inte roligt. Det är inte heller mitt jobb att utreda om jag hyser skäl till att känna oron utan jag ska bara göra en anmälan till de social myndigheterna. Men, sådana får mycket negativa konsekvenser oftast. Det blir oftast svårare att samarbeta efteråt för man har med sin anmälan talat om för föräldrarna att man inte tycker att de gör ett bra jobb, vilka floskler man än lindar in det i. Att de överbelastade, underbetalda socialarbetarna oftast knappt träffar familjerna och avskriver de flesta ärenden gör ju inte saken bättre. Stackars alla barn som hamnar i denna sits. Föräldrarna snackar skit om lärarna och vips är en stjärna på deras himmel raderad och allt blir lite svårare. Låt oss vara barnens hjältar så länge det går, de behöver rättvis hjältar som får representerar det goda - så att de får vara trygga och vara barn liiiiite till. Jag är glad att jag inte är ett barn.

I det vackra stora huset tilldelas jag det ljusa rummet. Pulsen sjunker i samma stund som jag tar fast mark efter "den långa resan". Jag sover en kravlös sömn och vaknar med solen i sinnet. Jag är här. Här hos den endaste vettiga  människa jag känner. Inte utlämnad till restn av världen, utan tillsammans med min vän. Min bästaste vän och vapendragare. Vad vore vi förutan oss?
Som jag längtat efter den här helgen, då vi skall ladda batterierna med de samtal som bara vi förstår och de aktiviteter som bara vi kan sysselsätta oss med I give you three...

Intressant. Om man går tillbaka och kollar statistiken på min blogg, eller längden på innehållet, så kan nog en utomstående räkna ut när jag har pms... Då är jag arg, missnöjd och ilsk och väldigt aktiv på bloggen. Just nu, är jag lugn. Vi var på underbar dejt igår och han tog på sig det mesta ansvaret för våra problem och kan man vara annat än nöjd då hi hi

Kvinnan ska på dejt idag. Vi gör så en gång i månaden, överraskar varandra, försöker hålla lite liv i lågan liksom. Vet ietn vad vi ska göra idag. Hoppas jag uppskattar det. Hoppas det innebär närkontakt och mys, men vi ska ses inne i stan så jag tror inte det. Jag ger honom dejter som jag önskar mig, och tvärtom. Mina innebär att jag tar hand om honom och ser till att hans fysiska behov tillfredsställs på alla plan. Hans är mycket yta, kostar massor och går att prata skrytigt om efteråt. Varför är det alltid så att man alltid vill ha det man inte kan få?

Hur kommer det sig...att varje gång jag vet att jag ska vara ensam hemma.... så är min första tanke: "Vad ska jag frossa i då?" Och det är inte litteratur eller kulturella upplevelser jag tänker på utan godis, gotter, snagg, smask. Tjockmedicin alltså. Dumma jag. Tror det blir ostbågar idag hi hi

Lejoninnan brottas med sig själv... Lilla telningen ska egentligen vara hos sin far, men åker hem till mig för det är mer hemma för honom. Han njuter fullt ut. Men. Jag skulle egentligen vilja kunna åka hem och få vara helt ensam innan Han kommer hem från jobbet och tar massa energi. Hur förbjudet är det inte att önska att sonen inte ska vara hos sig...?!  Jag har i riktigt svaga ögonblick hintat att han ska åka men det känns så fruktansvärt. Hemma hos far är ingen hemma förrän sent på kvällen, och han vill tanka trygghet och mys - och mamma är trött och vill vara själv och nu ställer sig alla stridslystet upp och hävdar att man måste tänka på sig själv i första hand för att orka vara en bra mamma...

Men jag är sambo med en Han vars mor aldrig orkade gosa mer än 10 minuter åt gången och det sitter kvar som sår hos honom fortfarande och påverkar vårt liv ofantligt mycket. Ve den kvinnan, och mannen som var hans far som valde att uppfostra den hårda vägen. Så skapar man sannerligen ett kärleksfyllt och kärleksfullt barn...inte...

Lärarinnan ska jobba lite till och förbereda en sak till innan hon kastar sig på kvasten och flyger hemåt.

Kvinnan är tjock. Hon vill inte ha sex nu. Hon är tjock och äcklig.

Väninnan får snart besök från Glasberget!

Känner mig...tom... Det känns lite lättare ekonomiskt, även om jag har en helvetesmånad till framför mig och vet att jag kommer gå back några tusen och kontokrediten kommer gå i bott (13.000...) med största sannolikhet men jag vet att jag kommer få jobba extra nu så på det viset känns det lite lättare. I framtiden. Har ju fått sex/friktion i helgen. Men, jag har också varit trött och försökt äta mig pigg och det har lett till att jag är hur plufsig som helst. Vårallergin är här och med den en sjuk trötthet som inte kan botas med sömn. Gräv ner mig och ta upp mig i juni, tack.

Väninnan har varit och kikat på lägenheter med väninnan som ska separera. Vi hann springa på flera snygga karlar, med korkade och sura sambosar vid armen, förstås. Vi hittade dock drömlägenhete både vad gäller läge och antal rum. Den har varit ute för två veckor sedan men det blev ingen budgivning. Vi glittrade och flirtade hämningslöst med mäklaren så han kommer att komma ihåg oss. Förhoppningsvis så är det positivt...he he. Utgångspriset ligger precis på gränsen för det lånelöfte hon fått, och någon hade budar utgångspriset..så hon la direkt ett nytt bud. 5000kr mer!!! Haha, sådant är i Stockholm totalt förbjudet och fy fy vid fastighetsförmedlande ha ha! 

Måste berätta! Jag var ju och skrev under papper på mitt extrajobb igår. Löneförhandla. Jag är bara sämst på det. Jag har inga problem med att berätta hur bra och duktig jag är, men att be att få betalt för det...aj, det är svårt! Så när den mycket trevlig tf chefen frågar vad jag vill ha säger jag ärligt att jag inte har en aning om vad som är rimligt, då jag har månadslön på mitt riktiga jobb. Men. Jag hade kollat med en annan kollega som också arbetar där, vad hon hade så jag hade liiiiite koll. Slängde ur mig en skämtsiffra först och sedan sa jag ett belopp några kronor under kollegans, för hon jobbar ofta och mycket och är jätteduktig på allt hon gör. Den tf chefen tystnar och tar upp en miniräknare och det går en eller två minuter och sedan ger hon mig ett högre belopp än det jag sagt!!! Sju kronor mer än det jag sagt och fem kronor högre än min kollega! Självklart berättar jag det för kollegan...som självklart kommer begära löneförhandling på måndag och det här kommer säkert slå tillbaka på mig men det är min första braiga löneförhandling ever!!! Fast, det var ju förstås inte jag som förhandlade, jag tog bara emot.

Kvinnan skrubbar saker i trädgården. Kallt!  Fick sig en snabbis i badrummet imorse. Även om det egentligen inte gav mig någon njutning, mer än friktionen och spänningen (fullt med barn i huset) så frigörs massa endorfiner och jag är lugn. Behöver kanske bara en dejt med en penisatrapp inlindad i sandpapper stl grövre?

Lärarinnan var på partaj med kollegor igår kväll. Aj aj, fulla kollegor. Gick innan flaskorna tömts och därmed tålamodet hos mig och de sista spärrarna på de som var på kokningspunkten... Ska nog kolla upp vad som hände efteråt jag, men hade ingen önskan att delta i det. Vi har f.n. några riktigt färgstarka individer på jobbet och de tar mer plats än kollektivet riktigt accepterar och då skapas spänningar. Som i alla grupper. Men vi är pedagoger.... Pedagoger och kvinnor... Vi vet vår plats och är väldigt städade och..pedagogiska...inga utbrott här inte. Jesus då.

Väninnan har en väninna som ska separera och svär vilt över bostadssituationen i Stockholm. Någon som vet en 3-4 i Stureby till vettigt pris? Nähä. Fast, hon svär inte så vilt egentligen. Hon har mer intagit V.K.P, Väg Kadaver Position. Ligger på sängen och ömkar sig själv och hoppas att någon annan ska lösa situationen åt henne. Inte min stil. Inte visa strupen. Inte visa svaghet. JAG KLARAR MIG SJÄLV! JAG KAN!

Lejoninnan fick damp, enligt lilla telningen, under en diskussion om varför man inte fick ta filttofflorna ut i den geggiga trädgården. Lärarinnan duckade efter en stund och de pedagogiska och förnuftiga svaren förbyttes mot en igenslängd dörr. Brukar inte bete mig så och efter en stund kom han ut och jag frågade om han förstod varför jag gjorde som jag gjorde. Kunde han ju inte erkänna...och jag inser att min minsting, min baby, håller på att bli stor och växa bort från mig också och jag vill inte det! Jag behöver honom! PATETISKT! Betyder det kanske att jag måste skaffa en sladdis nu så att alla mina emotionella behov får fortsatt tillfredsställelse? Hm. Tror jag kikar efter en hundvalp istället.

Lärarinnan har en liten paus. Ingen riktig paus. Ingen stund som egentligen inte måste fyllas. Bara en sådan där mental paus där jag skjuter alla måsten åt sidan en stund och försöker lugna ner mig och hitta någon slags organisation i kaoset.

Jag har total oförmåga att uppskatta tid. Väl vetande om det, plus det faktum att jag föraktar folk som kommer för sent, så ser ju jag alltid till att ha mycket gott om tid när jag ska göra något. Men, idag hopar det sig rejält och det skapar långt-i-förväg-paniken. Om jag bara satte mig ner och betade av mina måsten skulle det gå bättre. Men jag väljer att ta en paus och skriva ner min ångest så jag kan rulla mig i den, vältra mig i den, njuta av den.

Ska jobba,  ska göra alla jobbmåsten, ska skriva papper på extrajobbet (långt bort), ska fixa inköp till tillställning ikväll, ska hem och göra mig i ordning, ska ta mig till denna totalt okända adress...till kl.17. Mission impossible, eller? Återkommer.

Ringde mitt gamla extrajobb. Ny chef. Trevlig. Skulle ringa upp mig i början av nästa vecka. Förstod att hon ville kolla vem jag var. Några minuter senare ringer telefonen. Ska skriva nya anställningspapper imorgon e.m. och så ska jag jobba i helgen. Känns dubbelt. Så gott att få ihop lite extrapengar, men jag hade nog kunnat tänka mig trevligare saker att göra i helgen än detta. Ska se till att de drar i alla fall 40% skatt, så jag inte får för mycket restskatt nästa år.

Nu ska jag besöka Vimmelmammans sida och hoppas, hoppas, hoppas att det är ett trevligt och glatt besked där.

Kvinnan gick och la sig igår efter en lång kväll där hon inget annat önskade var att få dra täcket över huvudet, både psykiskt och fysiskt. Under kudden låg en present. Precis sådan jag önskat. Bara det att jag bara blev ledsen. Jag har inte råd att köpa mig ens de mest nödvändiga saker. Jag har aldrig pengar. Grät och grät och bet i kudden och hoppades att jag tagit av mascaran, vilket jag ofta glömmer. Vaknade svullen och ful. Tycker enormt synd om mig själv för närvarande och har ingen lust att bli gladare heller.

Sökte ett sommarjobb igår, och ska ringa till ett annat (som jag verkligen, verkligen,v erkligen avskyr) idag. Bara inse. Det räcker inte med att jobba 70-timmars vecka när man valt ett yrke som bara betalar för 40 timmar + att man får ledigt den inarbetade tiden, men bara på bestämda veckor (loven) och då är det för dyrt att resa någonstans. Så, jag måste alltså jobba på både lov och helger framöver.

Lärarinnan...måste nog fokusera nu.

Har nu suttit och smugit vid datorn en längre stund... på Hemnet. Spejar försiktigt efter nödutgångar. Behöver alltid sådana, har alltid gjort. Spelar ingen roll om jag någon gång trivts i ett förhållande, jag har alltid ena foten i nödutgångens öppning - om det skulle behövas. Snacka om att inte leva i nuet... Så tråkigt lever jag alltså mitt liv, trots alla ambitioner att njuta hämningslöst och ta dagen som den kommer Carpe jävla Diem. Inte kommer jag vara nöjd med mitt liv när den dagen kommer. Jag har ju missat att vara lycklig, för foten sitter i kläm och gör ont.

Väninnan har pratat med väninna idag och bett om ursäkt, för att jag aldrig ringer, ty jag ringer bara och beklagar mig hela tiden tycker jag och jag tänkte att hon skulle slippa det...och då ringer jag inte alls för jag är ju hela tiden så arg och missnöjd och gnällig...och fy attans vad jag avskyr personer som mig själv! Det är därför jag inte ringer eller socialiserar med någon, för jag vill inte visa att jag mår så här., skäms att jag satt mig i den här sitsen.  Som man bäddar får man ligga...återkommer jag ständigt till. Jag har själv satt mig i den här sitsen. Gilla läget, eller byt läge. Enda lösningen.

Kvinnan har fortfarande inte släppt in Han. Efter störtkraschen vid hemkomsten, när han förbyttes från MysHan  till RysHan, så har jag inte velat ta i honom. Har tvingat mig till de rituella godnatt/godmorgon pussarna. Blotta tanken på att ha sex med honom just nu är rent äcklande. Tur vi har barnen. Gömmer mig bakom deras existens.

Jag måste göra middag idag. Det lockar...INTE. Ska leta lite på nätet. Principen är enkel. Det ska inte gå att bränna. Fast, vem lurar jag? Jag kan bränna allt. Jag menar det. Vatten luktar konstigt när jag gör det. Saker som bacon, som ska vara lite brända och knastriga, pyr i flera timmar efter mina ömma omvårdnad.

Det stora problemet är att jag inte vill vara i köket och försöker skynda mig...och då höjer jag temperaturen på spis och ugn, glömmer bort det, och medan jag springer iväg och gör något annat - för att slippa stå och titta på eländet - så börjar det brinna och pyra och barnen ylar trött och resignerat att det visst luktar bränt igen...

Ja, jag kunde!!!

Kan jag ändra storlek?

Jag följer Vimmelmammans blogg och den är plågsam att läsa just nu. Imorgon får hon besked. Är cancern tillbaka? Kommer hon finnas till för sin son en längre tid till. Det är plågsamt att läsa hennes ord för alla mammor har någon gång förskräckt snuddat vid dem... luktat på tanken att inte finnas där i framtiden för sina små... snuddat vid det fruktansvärda att inte få uppleva de små bli stora.

Fick en annan dödsupplevelse igår när jag fick reda på att en av mina gamla elever blivit av med en förälder. Underbar, varm, härlig familj där en ung förälder rycks bort och två barn som står vid tonårens rand plötsligt får uppleva något man inte förunnar ens sina fiender.

Döden finns alltid där. Är inte rädd för att dö, att inte finnas mer. Det är skräcken att inte längre finnas till, för de som behöver en, det är det som skrämmer. Jag har alltid velat att mina barn ska vara självständiga, växa upp fort - OM, något skulle hända mig.

Vill man veta att man ska dö? Få brottas med all ångest, men samtidigt hinna ta farväl och förbereda sin omgivning`Eller föredrar man kanske att det bara säger ploff? Jag skulle ha så mycket ångest så alla fina tankar om att spela in videoband eller skriva långa brev med livets lärdomar nog skulle fallera och försvinna in i ångestdimmorna. Fast man vet aldrig, och man kan aldrig bestämma sig i förväg, tror jag.  Vill nog vänta lite med att dö. Min minsta behöver mig lite till.

Min önskedröm är att jag ska känna som vissa äldre jag suttit med vid dödsvak, när jag jobbat inom vården. När de med trötta ögon och ett litet leende tröstat sin omgivning med att de är trötta, och färdiga och nöjda. Så vill jag känna. Inte som den farbror jag satt med som varit luffare och farit jorden runt på olika skepp och varit rätt vild. På dödsbädden blev han rädd, rädd för att en högre makt faktiskt skulle finnas och nu straffa honom. Hans hand höll jag hårt, han var inte nöjd.

Jag ska leva mitt liv fullt ut och bestämmer mig nu för att jag tänker bli gammal, och trött på att leva, och nöjd med att jag levat. Och har du inte läst något tidigare i min blogg, låt bli, för den är fylld med gnäll över det liv jag just nu lever...

Kvinnan... dag mailar han försiktigt och efterfrågar sin morgonpuss. Hade ju hellre kört upp ett varmt avgasrör i prutten än kommit i närheten av honom ens imorse - så det bidde inget. Vare sig avgasrör eller puss. Efter lite korta mail fram och tillbaka får jag ur mig lite frustration, men allvarligt, det är som att slänga lera i en geggapöl, det rinner bara ihop och ut och bort och lämnar ju inga som helst spår hos honom... Som man bäddar får man ligga. Jävligt knölig säng med fula sängkläder och häftstift i örngottet, det är min säng. Har kikat lite på hemnet idag, som tröst, men jag vill se vad för blommor min trädgård kommer få i sommar... Är det en anledning att stanna kvar...?

Lärarinnan sitter kvar på jobbet och har ingen lust att åka hem och möta verkligheten igen. Lilla telningen umgås med bra kamrater och roar sig så jag har inte bråttom. Jag ska inte göra maten idag heller så det är inte bråttom. Imorgon ska jag dock göra maten, men då är Han och hans lilla inte hemma så det blir en väldigt lugn hemmakväll.

Lejoninnan har via mess beordrat stora telningen att ringa ikväll, och om hon inte kan ringa så ska jag meddelas via sms varför det inte går. Hoppas, hoppas, hoppas hon ringer. Jag borde nog åka till henne, men jag har verkligen inga pengar!!! Men hur mycket kommer jag inte hata mig själv för resten av mitt liv om det går åt helvete för henne och jag inte ingripit? Hoppas, hoppas, hoppas hon ringer. Annars bombaderar jag henne med egna samtal på mobilen, det har fungerat hittills. Igår köpte jag en trisslott. Vann 25 x 2 kr. Snabbt tillbaka och köpte två nya. Vann 75 x1 och tog tre nya lotter! Såg Paris resan framför mig...och sedan bidde det inget mer. Suck.

det var nog att när ena barnet och alla kamrater åkt iväg så kommer han in och påpekar att vi är barnlösa. Detta utifrån mitt tjat i tre dagar att när vi väl kom hem så skulle vi ha häftig och ljudlig sex och gjorde han bara lite rätt så skulle jag vara väldigt snäll... Så nu står han plötsligt i dörröppningen och tänker på det. Timingen är underbar!!!

Jag, jag tänker på att jag skulle hellre peta in kogödsel i mina nedre håligheter än att släppa honom i närheten av dem.

Kvinnan, och Han. En snabb och viskande konversation ute i skjulet...ledde till just ingenting... Jag är ju sån här, sade han halvvresigt och hade han haft lugg hade han blängt under den. Det samma hade jag gjort, om jag haft lugg. Konflikten kvarstår,,,fast det inte är en konflikt. Det 'är bara så här han är och antingen gillar jag läget eller så ändrar jag läget, alltså adress.

Kvinnan har befunnit sig utomlands i fyra dygn med sambon och allt har varit skönt och toppen. Värdparet har av olyckliga omständigheter tvingats från oss vid flera tillfällen vilket passat mig förträffligt. Jag orkar helt enkelt inte vara social i allt för stor grad.

Igår vandrade Han och jag hand i hand längs havets rand, på sandig strand. Vet inte vad vi pratade om just då, men han sa att han var lycklig och frågade mig om jag var lycklig. Jag svarade jakande på det, medan jag förvånat funderade... För några dagar sedan ville jag avskeda honom från hans position som min livskamrat...men nu kunde jag för mitt liv inte förstå varför. Total förträngning i den emotionella delen av hjärnan helt enkelt. Halleluja! Jag var lycklig! Sex flera dagar i rad gjorde ju också sitt till...förstås...

Men. Hemma. Jag är först in. Noterar att en av våra barn varit på besök med kamrater och gjort små saker som jag tänker att det får barnet/ungdomen ställa till rätta när det kommer. Men. Nu är den avslappnade Han som bortblåst. Fram träder kontrollfreaket som jag bor med, Han som jag totalt förträngt. Efter två varv runt köksbordet emedan han båda varven skjuter in stolarna hårt och bestämt och rättar till dukarna och de saker som ligger på bordet...så kommer jag ihåg... Han är det... Han kan minsann inte stå ut med att de här sakerna inte fixas och som en medling till mig erbjuder han att barnet/ungdomen kan få fixa något annat. Jag protesterar lamt, ty jag ser var vi är på väg och den gamla mattheten sköljer över mig. Det pedagogiska syftet går förlorat...försöker jag säga...men efter några varv i köket har han fixat "problemet" och min matthet är ett faktum. Under tystnad gör jag i ordning mat, för det har jag inte fått ordentligt och kontnuerligt, på hela resan. Vi äter. Under tystnad. Några artighetsfraser utbyts om maten och jag smiter ut i trädgården så fort jag kan. Jag vet att han inte först¨år min tystnad. Han tror att jag är sur för att han fixade barnet/ungdomens jobb...Han anar inte vidden av min sorg över den förlorade reskamraten. Den Han som jag skulle vilja tillbringa resten av mitt liv med. Jag sörjer honom. Tråkigt att han bara kommer fram när vi är bortresta och det inte är några barn med.

Jag har sett till att vi gått om varandra och nu när han är i trädgården så smet jag in och satte mig här och lastade av mitt inre ett rejält lass kobajs... för det är vad det känns som. Och till detta ljuva klimat kommer min egen telning om en stund efter att ha varit på resande fot i Sverige med sin far. Vuxna jag känner att det vore bra att rensa luften, men ingen av mina fyra jag vill riktigt tillskriva sig några vuxenpoäng just nu och vänder sig om när jag försöker kontakta mig själv. En sur Han sprider mer skit och surhet omkring sig än den bästa gödselspridare på Sveriges största bondgård. Så det så.

Siter i soffan och väntar på sambon. Han har inte bråttom hem. Jag vill inte att han skyndar sig. Är det bra?

Jag ägnar mig mer och mer åt dagdrömmar och det ständigt återkommande temat är att jag på något sätt blir rik och har råd att köpa huset själv...och bor här själv. Livet är så mycket enklare om man inte hela tiden måste kompromissa och tassa på tå och jämka, och ständigt gå runt med en stor, stor klump av besvikelse och sorg över det man inte har eller får. Det är lättare att vara singel. Då förväntar och hoppas man inte på kroppskontakt och ömhetsbetygelser...och blir inte besviken.

Jag är hellre arg än besviken. Nu är jag både arg och besviken, mest hela tiden.

Jag har alltid sett ner på människor som håller ihop, för fysiska sakers skull, som hus, bil, båt, barn och andra lyxartiklar. Men, om jag tar två steg tillbaka, och tänker mig att jag bodde ensam...och dejtade min nuvarande sambo... skulle jag då stanna kvar hos honom? Skulle jag nöja mig med denna svältkur av positivteter, av kroppskontakt och bekräftelse? Tror faktiskt inte det. Jag skulle gå ut och skaffa det på annat ställe och låta det här förhållandet rinna ut i sanden tror jag. Men jag vet inte. Men kanske är det så att jag alltså stannar i det här för ett hus skull?! Hu för mig.

Såg något konstigt idag. Det stod "Mea" på en sida här på bloggen. Jag har ju inte riktig körkort på den här digitala dagboken och...ja,  jag har inte koll helt enkelt. Men under pratbubblan så fanns en kommentar! Döm om min förvåning. Dubbel sådan. Någon har läst i min dagbok! Och jag har skrivit på mitt barndomsspråk och skrivit teling...vilket jag alltid sagt och alla runt mig sagt...men någon har haft vänligtheten att påpeka att det inte heter teling utan telning... Va?! Var tvungen att googla direkt och det stämmer. Jag som betraktar mig som lätt språkfascistoid har alltså missbrukat det svenska språket å det grövsta! Jag skäms!

Lejoninnan..är glad. Lilla telingen ska äntligen få åka till London, något han tjatat om länge. Och det bästa,,,det är att jag slipper följa med! Jag har varit i den staden en enda gång och den visade sig inte från sin bästa sida så jag ska göra om det någon gång,,,kanske..

När vi kom fram till vårt hotell var ingången avspärrad...pga mord. Bara klättra in en annan väg, inget mer med det. Sedan var det pissväder, min gamla flirt jag åkt dit för att träffa drog över mig på skitiga lakan och lämnade mig dagen efter i en farlig korsning i ett farligt område innan tunnelbanorna började gå. Jag förstod mig aldrig på tunnelbanesystemet men lyckades hitta tillbaka, självklart fnissandes för allt var så tokigt och typiskt. Det var också situationen tillbaka på hotellet där reskamraterna blivit dödsfiender och den isiga stämningen fick mitt fniss att kvävas och London var grått och fult och upplevelsen i stort likaså. Men lilla telingen får nog roligare!

KVinnan och sambon har varit och handlat jord och blommor och mina naglar är alldeles underbart svarta! JAg har gjort om hela trappan i ett gult påsktema...Kanske lite för att vi inte ens kommer att vara hemma under påsken så huset självt ska få vara lite fint.

FAmiljen är ute och far med bilen en stund och jag tar en paus i trädgårdandet. Lyckades faktiskt göra en jordfläck på vita soffan precis och den kommer han se direkt han kliver in genom dörren. Får nog försöka göra något åt den alltså. Typ lägga en filt över. Nu kommer de visst. Återkommer. Det är ju så att det inte är någon förutom bästa väninnan i världen som läser det här, så kram till dig!

Tillbaka!

Lärarinnan...är äntligen färdig med utvecklingssamtalen och de har gått mycket bra. Har tränat arbetsminnet under en intensiv period och ökat det jättemycket. Låg otroligt lågt från start kan tilläggas. Är mycket mer effektiv nu...men den enda effekten jag egentligen kunde sätta på pränt var att jag skulle få bättre koll på mina nycklar...men så bra träningsprogram finns nog inte.

Väninnan...undviker en jobbig vänninna just nu som ska älta gamla saker, vägrar släppa, och det kan bara bli illa.

Lejoninnan pratade med stora telingen i 16 minuter och 34 sekunder igår, och hon mår bättre än det dramatiska mailet hon skrev för några dagar sedan och som fick igång mig ordentligt. Bara hålla tummarna medan man står där med den avslitna navelsträngen bultade kvar i handen...aj...

Kvinnan...är konstant otillfredsställd men har haft så mycket på jobbet under en period att hon inte riktigt orkar vara arg. Håller mig på min kant och undviker honom och så planerar vi framtiden... Det är dubbelt. Jag står inte ut med nuet men inbillar mig uppenbarligen att framtiden bär något nytt och bättre i sitt sköte. Må det innehålla en liten lobotomi i alla fall...