Fyra jag...

Lärarinnan sitter och förbereder sig för ett möte. Ibland får man bara en känsla av att något är fel i en familj, en vag och svag men otäck känsla... Det är inte roligt. Det är inte heller mitt jobb att utreda om jag hyser skäl till att känna oron utan jag ska bara göra en anmälan till de social myndigheterna. Men, sådana får mycket negativa konsekvenser oftast. Det blir oftast svårare att samarbeta efteråt för man har med sin anmälan talat om för föräldrarna att man inte tycker att de gör ett bra jobb, vilka floskler man än lindar in det i. Att de överbelastade, underbetalda socialarbetarna oftast knappt träffar familjerna och avskriver de flesta ärenden gör ju inte saken bättre. Stackars alla barn som hamnar i denna sits. Föräldrarna snackar skit om lärarna och vips är en stjärna på deras himmel raderad och allt blir lite svårare. Låt oss vara barnens hjältar så länge det går, de behöver rättvis hjältar som får representerar det goda - så att de får vara trygga och vara barn liiiiite till. Jag är glad att jag inte är ett barn.