Fyra jag...

Hemma sedan några dagar. Går i lätt dvala. Funderar på att skaffa ett nytt hem. Ensam. Avvaktar. Just nu orkar jag inte fatta några beslut. Tittar på Hemnet och irriterar mig på att de gjort om sidan, försämrat den.

TAppat rækningen. Vill bara hem. Har kikat på ett hus som jag tænker kika mer på nær jag kommer hem. Vill hem. Fyra nætter kvar. Vet inte om jag orkar. Exploderar snart. Ær bortom att vilja diskutera något konstruktivt. Vill avliva. Kænner just nu bara førakt och æckel.

Tror vi ær inne på dag sju, har tappat rækningen på dagarna, de flyter ihop. Det ær væl ænå positivt, men jag længtar vidare nu, længtar hemåt.

Fått mens. Førstås. Var arg de førsta dagarna och nær jag æntligen kænde lite tycka-om igen, då fick jag mens. Plockade in honom i duschen før en snabbis, och som vanligt ångrade jag mig efteråt. Med fylld pung ær han i alla fall liiite intresserad av kel och gos och att ta i mig. Med tom pung - nada. Så nu ær vi tillbaka till pensionærsstilen igen med lite hålla handen och absolut inget annat, om jag inte forcerar mig på honom. Hade het sexdrøm i natt, dær en annan man hade huvudrollen. Var tvungen, tvungen att återkalla minnen om hur det kænns att kænna sig åtråværd, sexig och upphetsad. Saknar det. Åh, vad jag saknar det! Har alltid tagit det før givet, utan att førstå det.

Kan jag klara resten av mitt liv, utan det?

Tog en långpromenad imorse, iførd mina tr'æningsklæder från gårdagends løptur. Bra prevention, mot våldtæksmæn och andra mysigheter. Ingen vill vara næmare æn två meter. Luktar...spænnande...he he

Pratat med Han. Var tyken, jag, men han nappade inte. Pratade med Hærskarinnan først och laddade kraft från det urberg vi besitter.

...och den har precis børjat... Jag har smugit mig upp. Sitter på øvervåningen. Har lagt en filt under tangentbordet før att minska ljudet från det. Vill inte bli størd. Vill få vara sjælv. Vill få andas. Vill greppa min livlina. Min blogg. Min hørna i cyberrymden dær jag obehindrat kan spy ur mig min galla.

Jag har svårt att sjælv førstå vilka av mina reaktioner som ær obefogade. Vilka som ær befogade. Bottnar i dålig sjælvkønsla førstås. Så jag behøver gå undan och grunna ibland. Min sambo, Han, han har svårt att førstå det. Hans metod ær att brusa upp, få ur det ur systemet och be om ursækt senare om det visade sig obefogat. Hatar det!!!

Vi inledde ju hela resan så, och man får væl vad man førvæntar sig, ær det inte så. Andra farhågan ær att grabbarna kommer att trøttna på varandra om de ska umgås dygnet runt i 14 dagar. Redan igår såg jag tecken på det.

Tredje farhågan, som jag skjutit bak i huvudet, så långt att jag inte ens visste att den kommit med på resan, det ær den att Han ska vara dum mot barnen. Han tycker inte att Han ær det. Retar han sig på något någon gør så ska ju den personen tryckas till med spydig kommentar. Ett mønster jag klarar av att hantera hemma, dær jag kan føra undan barnet ifråga. Fan, blir førbannad bara av att læsa vad jag skriver!!! Vill jag verkligen utsættta min son før detta!?!?

Ska prata med honom. Sæga att min son inte ær van vid att møtas av førakt, att det gør honom stressad och osæker, och så får det inte vara.

Vi får væl se hur lång den hær semestern/resan blir...

25/6 68,5kg och 94,5cm
27/6 67,6kg och 92cm
11/7 Asch kommer inte ihåg vikten...bajs...tror det var 66,5kg men kommer ihåg att det var 90cm

Kämpar på!

Imorgon börjar semestern. Delen där hela familjen är inblandad. Ser väl inte direkt det som en semester. Bävar faktiskt. Han är redan stressad och på halvtaskigt humör.

Min plan är att springa och motionera massor. Hoppas jag kan hålla det... Återkommer. Om jag kan...

Jag. Eller, mina fyra jag; lejoninnan, lärarinnan, kvinnan och väninnan... Alla vi fyra har var och en, ensam, mer sexlust än vad Han har. Nja, kanske inte väninnan då... Tänder ju inte på mina väninnor...och förresten, lejoninnan tänder ju inte på sina barn... Men du förstår vad jag menar?

Jag har aldrig suttit i den här situationen förut i hela mitt liv, att jag vill men inte mannen! Hur står män ut med att bli ratade så här hela tiden!!!??!! Det är så förnedrande att  krypa nära - för att direkt känna att han börjar åma sig för att komma undan, eller börja låtsasgäspa och prata om vilken lång dag han haft... BAJS! Är det verkligen meningen att jag ska ha den enda, och bästa sexen, men mig själv... och inte att förglömma att nämna min underbara vän Herr Kanin då förstås?

Huset och trädgården har blivit en anledning. Det ser jag ner på, föraktar. Sedan så har vi fruktansvärt bra på många andra plan...men det fysiska... det kommer att bli anledningen till att det tar slut, är säker på det. Han har kunnat få sex, när han vill och hur ofta han vill - och därför är han inte intresserad. Jakten finns inte. Jag försöker hålla igen. Då tappar jag till slut intresset och orkar inte själv. (Varför ska han...när jag inte.... ) Halleluja vilken positiv utvecklingskurva! Båda vill men ingen släpper till, och då kommer man börja kika på det där andra, grönare gräset, på andra sidan staketet och där har jag varit och jag har svurit för mig själv att jag aldrig klättrar upp där igen, aldrig klättrar över. Jag har inte samvete till det, kommer inte göra det...men jag känner lukten, jag känner vibrationerna av spänning där bortifrån, jag ser hur grönt och skönt det är och mina egna drömmar fylls mer och mer med fantasier om andra sidan. Behöver skapa mig en Henrik...

Undrar hur länge jag kommer att stå ut? Inga komplimanger. Fysisk kontakt är hålla-handen. Sex på sin höjd på lördagar, när han är pigg, och då blir den en snabbis som bara handlar om hans utlösning. Undrar hur länge jag kommer stå ut?

Christna, 93 år gammal, är färdig med livet. Hon är nöjd. Färdig. Hon vill dö. Men i Sverige får du bara bestämma över ditt liv, inte din död. Ovärdigt.

Alla som någon gång upplevt cancer eller andra svåra sjukdomar med en enda utgång i sikte i sin närhet lär väl vara för aktiv dödshjälp. Skulle man utsätta en hund för samma plågor, bara försöka smärtstilla lite och sitta och titta på i veckor och månader medan de plågas till döds - då skulle man arresteras för djurplågeri.

Det som bromsar är väl att så många människor någon gång varit deprimerade och önskat livet ur sig men varit för fega för att själva fixa det, för att senare pigga på sig och vara glada över att de överlevde svackan. Fanns läkemedel att få för att avsluta sitt liv skulle nog Sverige avfolkas rätt snabbt...men stämningen skulle onekligen bli muntrare om alla deprimerade människor och deras negatuva genbank skulle reduceras. (Detta skulle jag sjävklart inte skriva om jag inte visste att det bara är du och jag som läser denna lilla hemliga dagbok i cyberrymdens bortersta hörn...)

Vem skulle då bestämma vem som ska få dö, vilka orsaker som ska vara legitima? Det skulle ju hamna på någon stackars läkare, som senare skulle få ta rätt mycket stryk av förbannade anhöriga. Det måste vara en sjukdom där det inte finns något hopp, eller att man av någon anledning har sådan smärtor att man inte orkar leva med dem. Men psykisk smärta då? Svåra gränser.

Nej, det skulle vara en läkargrupp, utan namn angivna, som skulle kika över patientens tillstånd och förmåga att ha ett värdigt liv. Man ska kunna meddela sig med omvärlden för att göra klart att man verkligen vill förkorta sitt liv. Man ska kunna skriva ett dokument i förväg som säger att man inte vill vara grönsak och hamnar man i det tillståndet och det verkligen inte finns chans till förbättring - då vill man efter ett år få dö.

Jag vill inte plågas till döds. Hellre knall och fall, men gärna med en veckas förvarning så att jag hinner fixa och ordna allt så mina anhöriga inte ska behöva städa bland mina papper och smutstvätt.

Vad gjorde man om man hade en vecka kvar att leva? Brände alla räkningar? Samlade alla nära och kära och spred kärlek och klokheter till dem i en vecka? Hämnades alla oförätter man blivit utsatt för i livet? Spred sanningar till alla idioter man träffat? Rånade en bank för att kunna resa jorden runt? Grät hysteriskt hela veckan, totalt ofömögen att kommunicera? Skrev kloka brev till nära som de ska öppna på sina födelsedagar? Jag vet inte. Jag skulle vilja skriva brev till mina barn, som de ska öppna allt eftersom de växer upp. Berätta om mina tankar och värderinger, fortsätta att tjata från den andra sidan, som jag för övrigt inte tror på utan jag tror verkligen att vi hamnar här, förökar oss, och sedan dör. Det finns ingen högre mening med livet. Amen. Skippa religionerna så får vi mycket fredligare och roligare på planeten, för att inte tala om mycket mer jämnställt. Burka.

Jag har alltid gått med döden i hand. Alltid varit medveten, och rädd, för den. Inte för vad som händer mig efteråt, utan att det händer saker efteråt, men jag får inte vara med längre.

Döden smyger sig på vid två tillfällen; när jag ska somna och när jag upplever något extraordinärt trevligt eller vackert. Att den kommer när man ska somna tror jag är rätt förklarligt. Man är sårbar och känner alla hjärtslag, hör sin andning, hinner tänka - och vips så slår hjärtat hackigt, andningen blir konstig och tung och visst dör 40-åringar ibland?! Jag tror att det är mer ovanligt med att aldrig kunna uppskatta en vacker solnedgång utan att alltid slås av tanken att de kommer att fortsätta även när jag inte längre finns. Livet kommer bara att rulla på fast jag inte längre finns. Oerhörd tanke.

När man sedan blev förälder så tillkom ännu ett djup, ännu en avgrund. Nu handlar det inte bara om min egen död. Nu kan mina barn dö. Och, något som känns vidrigt jobbigt, om jag dör, vad händer då med dem?! Stora telningen överlever. Tror hon skulle fundera på hur mycket arv det blir innan hon ens fällde en tår. Men lilla telningen,,, han skulle gå under. Det är mammas lillkille och jag är den viktigaste personen i hans liv. Hur han skulle kunna gå vidare någorlunda hel förstår jag inte. Nu rinner tårarna. Så, slutsats, jag får inte dö. Inte förrän han också klarar sig själv. Och jag vill inte dö, för jag vill se dem växa upp, uppleva deras liv och examen och giftermål och barn och jag vill leva länge med dem, för dem.

För någon vecka sedan tog min vän i livet, min själsfrände, mitt andra jag - Härskarinnan av Glasberget, upp det oerhörda som jag bara snuddat vid några gånger. Snuddningar som lämnat mig häftigt snyftande på Hötorget eller en buss eller var jag befunnit mig när tanken snuddat mig. Vad gör jag om hon dör?

Då är jag inget längre. Bara en svart fjäder, ensam i vinden, för alltid vilse.

Jag ramlade ner från en stege igår. Skulle gallra bland äppelkarten. Vet inte riktigt vad som hände. Stod på översta avsatsen på dubbelstegen och det är ju rätt ojämn mark i trädgården. Plötsligt försvinner stegen. Jag blir hängande i en gren. Ramlar rakt ner. På metallstegen. Första instinkten; flyga upp, och kolla sig omkring så att inte allt för många såg. Andra instinkten; titta på grenen som nu befinner sig i min hand och lättat konstatera att det inte var några äppelkart på just den grenen i alla fall.

Frisk i huvudet..?nja...

Just hemkommen. Skulle bli en kväll ute, men väninnan bråkade igen med sin sambo och vågade inte riktigt gå ut.

Gjorde mig fin. Gick ner till Han. Den enda kommentaren han fällde var; Jisses vad uppklädd du är... Finns det mer sätt att tolka en sådan kommentar, eller är det bara gubbeelak och dum? Han skickade mess lite senare och bad om ursäkt att han var grinig. Brydde mig inte om att svara. När jag staplade in nu, inte helt nykter, så sa han god natt och frågade om jag inte skulle komma upp och lägga mig i sängen istället för i soffan, men han gjorde ingen direkt insats för att se til att så h'nde.Inte kunde han veta att jag skulle sätta mig upp och återstå från de döda i samma ögonblick han lämnade rummet ochdirekt skriva om min kväll på min ytterst hemlig blogg. Han t'mkte alltså låta mig sova här. KUl kille.

LEdsen, men det är mörkt och jag är inte nykter...hi hi

Ibland undrar jag...om jag hade stått ut med Hans beteende, om han inte var så snygg? Är det kanske så att man förlåter mer hos en snygg person? Jag blir ju glad i hela magen av att titta på honom, och det har jag väl ändå konstaterat att det inte så mycket handlar om hans inre kvalitéer för det är ju alltid dem som gör mig galen... så alltså håller jag ihop med honom för hans sköna yttre? Hm...?

Kvinnan fick hem sin Han efter en tjänsteresa sedan helgen. Kvinnan hungrig. Kvinnan visade med ord och kropp att hon ville ha honom. Han, Han blev mest besvärad och backade undan. Morr. Avskyr att bli avvisad! Men han har fått sitt straff. Direkt efter att han åkte till jobbet imorse fick han sitt straff. Kaninstraffet! Så nu är Kvinnan inte det minsta sugen längre.

Lejoninnan fick kika och prata lite med lilla telningen igår vid kvällsdoppet då det visade sig att den lille och hans far infunnit sig i samma pöl och vid samma tid. Det var gott. Stora telningen fräste jag till ordentligt åt igår och kanske blev hon lite mer stingslig.

Lärarinnan är borta!

Väninnan följer två helt olika skilsmässor. Båda väninnorna flyttar snart, och har helt olika tankar krind detta. Den ena ser det som det bästa som kan hända. Den andre ser det som det värsta som kan hända. Vi får se hur det går för dem.

Så fort jag äter får jag ont i magen. Godis funger nog bäst, men då får jag ont i samvetsdelen i hjärnan och den värken föranleder löpturer i 27 graders värme. Vet inte vad som är värst. Fortsätter nog bara som förr och låtsas som inget för om man inte ser eller hör problemen så finns de ju inte.

Drömde/fantiserade igår om att jag kom på Han i promiskuös situation med en annan donna. Vad skulle jag göra? Hur mogen är jag numera? Vad har livets erfarenheter lett mig fram till för beteende?

Jo. Jag skulle leta upp och förföra hans arbetskompis och/eller lagkamrat som han flera gånger kommenterat snoppstorleken på. Enkel och barnslig hämnd alltså. Inga "pling" för vuxenpoäng på den fronten alls, fortfarande...