Att dö...
Christna, 93 år gammal, är färdig med livet. Hon är nöjd. Färdig. Hon vill dö. Men i Sverige får du bara bestämma över ditt liv, inte din död. Ovärdigt.
Alla som någon gång upplevt cancer eller andra svåra sjukdomar med en enda utgång i sikte i sin närhet lär väl vara för aktiv dödshjälp. Skulle man utsätta en hund för samma plågor, bara försöka smärtstilla lite och sitta och titta på i veckor och månader medan de plågas till döds - då skulle man arresteras för djurplågeri.
Det som bromsar är väl att så många människor någon gång varit deprimerade och önskat livet ur sig men varit för fega för att själva fixa det, för att senare pigga på sig och vara glada över att de överlevde svackan. Fanns läkemedel att få för att avsluta sitt liv skulle nog Sverige avfolkas rätt snabbt...men stämningen skulle onekligen bli muntrare om alla deprimerade människor och deras negatuva genbank skulle reduceras. (Detta skulle jag sjävklart inte skriva om jag inte visste att det bara är du och jag som läser denna lilla hemliga dagbok i cyberrymdens bortersta hörn...)
Vem skulle då bestämma vem som ska få dö, vilka orsaker som ska vara legitima? Det skulle ju hamna på någon stackars läkare, som senare skulle få ta rätt mycket stryk av förbannade anhöriga. Det måste vara en sjukdom där det inte finns något hopp, eller att man av någon anledning har sådan smärtor att man inte orkar leva med dem. Men psykisk smärta då? Svåra gränser.
Nej, det skulle vara en läkargrupp, utan namn angivna, som skulle kika över patientens tillstånd och förmåga att ha ett värdigt liv. Man ska kunna meddela sig med omvärlden för att göra klart att man verkligen vill förkorta sitt liv. Man ska kunna skriva ett dokument i förväg som säger att man inte vill vara grönsak och hamnar man i det tillståndet och det verkligen inte finns chans till förbättring - då vill man efter ett år få dö.
Jag vill inte plågas till döds. Hellre knall och fall, men gärna med en veckas förvarning så att jag hinner fixa och ordna allt så mina anhöriga inte ska behöva städa bland mina papper och smutstvätt.
Vad gjorde man om man hade en vecka kvar att leva? Brände alla räkningar? Samlade alla nära och kära och spred kärlek och klokheter till dem i en vecka? Hämnades alla oförätter man blivit utsatt för i livet? Spred sanningar till alla idioter man träffat? Rånade en bank för att kunna resa jorden runt? Grät hysteriskt hela veckan, totalt ofömögen att kommunicera? Skrev kloka brev till nära som de ska öppna på sina födelsedagar? Jag vet inte. Jag skulle vilja skriva brev till mina barn, som de ska öppna allt eftersom de växer upp. Berätta om mina tankar och värderinger, fortsätta att tjata från den andra sidan, som jag för övrigt inte tror på utan jag tror verkligen att vi hamnar här, förökar oss, och sedan dör. Det finns ingen högre mening med livet. Amen. Skippa religionerna så får vi mycket fredligare och roligare på planeten, för att inte tala om mycket mer jämnställt. Burka.
Jag har alltid gått med döden i hand. Alltid varit medveten, och rädd, för den. Inte för vad som händer mig efteråt, utan att det händer saker efteråt, men jag får inte vara med längre.
Döden smyger sig på vid två tillfällen; när jag ska somna och när jag upplever något extraordinärt trevligt eller vackert. Att den kommer när man ska somna tror jag är rätt förklarligt. Man är sårbar och känner alla hjärtslag, hör sin andning, hinner tänka - och vips så slår hjärtat hackigt, andningen blir konstig och tung och visst dör 40-åringar ibland?! Jag tror att det är mer ovanligt med att aldrig kunna uppskatta en vacker solnedgång utan att alltid slås av tanken att de kommer att fortsätta även när jag inte längre finns. Livet kommer bara att rulla på fast jag inte längre finns. Oerhörd tanke.
När man sedan blev förälder så tillkom ännu ett djup, ännu en avgrund. Nu handlar det inte bara om min egen död. Nu kan mina barn dö. Och, något som känns vidrigt jobbigt, om jag dör, vad händer då med dem?! Stora telningen överlever. Tror hon skulle fundera på hur mycket arv det blir innan hon ens fällde en tår. Men lilla telningen,,, han skulle gå under. Det är mammas lillkille och jag är den viktigaste personen i hans liv. Hur han skulle kunna gå vidare någorlunda hel förstår jag inte. Nu rinner tårarna. Så, slutsats, jag får inte dö. Inte förrän han också klarar sig själv. Och jag vill inte dö, för jag vill se dem växa upp, uppleva deras liv och examen och giftermål och barn och jag vill leva länge med dem, för dem.
För någon vecka sedan tog min vän i livet, min själsfrände, mitt andra jag - Härskarinnan av Glasberget, upp det oerhörda som jag bara snuddat vid några gånger. Snuddningar som lämnat mig häftigt snyftande på Hötorget eller en buss eller var jag befunnit mig när tanken snuddat mig. Vad gör jag om hon dör?
Då är jag inget längre. Bara en svart fjäder, ensam i vinden, för alltid vilse.
Alla som någon gång upplevt cancer eller andra svåra sjukdomar med en enda utgång i sikte i sin närhet lär väl vara för aktiv dödshjälp. Skulle man utsätta en hund för samma plågor, bara försöka smärtstilla lite och sitta och titta på i veckor och månader medan de plågas till döds - då skulle man arresteras för djurplågeri.
Det som bromsar är väl att så många människor någon gång varit deprimerade och önskat livet ur sig men varit för fega för att själva fixa det, för att senare pigga på sig och vara glada över att de överlevde svackan. Fanns läkemedel att få för att avsluta sitt liv skulle nog Sverige avfolkas rätt snabbt...men stämningen skulle onekligen bli muntrare om alla deprimerade människor och deras negatuva genbank skulle reduceras. (Detta skulle jag sjävklart inte skriva om jag inte visste att det bara är du och jag som läser denna lilla hemliga dagbok i cyberrymdens bortersta hörn...)
Vem skulle då bestämma vem som ska få dö, vilka orsaker som ska vara legitima? Det skulle ju hamna på någon stackars läkare, som senare skulle få ta rätt mycket stryk av förbannade anhöriga. Det måste vara en sjukdom där det inte finns något hopp, eller att man av någon anledning har sådan smärtor att man inte orkar leva med dem. Men psykisk smärta då? Svåra gränser.
Nej, det skulle vara en läkargrupp, utan namn angivna, som skulle kika över patientens tillstånd och förmåga att ha ett värdigt liv. Man ska kunna meddela sig med omvärlden för att göra klart att man verkligen vill förkorta sitt liv. Man ska kunna skriva ett dokument i förväg som säger att man inte vill vara grönsak och hamnar man i det tillståndet och det verkligen inte finns chans till förbättring - då vill man efter ett år få dö.
Jag vill inte plågas till döds. Hellre knall och fall, men gärna med en veckas förvarning så att jag hinner fixa och ordna allt så mina anhöriga inte ska behöva städa bland mina papper och smutstvätt.
Vad gjorde man om man hade en vecka kvar att leva? Brände alla räkningar? Samlade alla nära och kära och spred kärlek och klokheter till dem i en vecka? Hämnades alla oförätter man blivit utsatt för i livet? Spred sanningar till alla idioter man träffat? Rånade en bank för att kunna resa jorden runt? Grät hysteriskt hela veckan, totalt ofömögen att kommunicera? Skrev kloka brev till nära som de ska öppna på sina födelsedagar? Jag vet inte. Jag skulle vilja skriva brev till mina barn, som de ska öppna allt eftersom de växer upp. Berätta om mina tankar och värderinger, fortsätta att tjata från den andra sidan, som jag för övrigt inte tror på utan jag tror verkligen att vi hamnar här, förökar oss, och sedan dör. Det finns ingen högre mening med livet. Amen. Skippa religionerna så får vi mycket fredligare och roligare på planeten, för att inte tala om mycket mer jämnställt. Burka.
Jag har alltid gått med döden i hand. Alltid varit medveten, och rädd, för den. Inte för vad som händer mig efteråt, utan att det händer saker efteråt, men jag får inte vara med längre.
Döden smyger sig på vid två tillfällen; när jag ska somna och när jag upplever något extraordinärt trevligt eller vackert. Att den kommer när man ska somna tror jag är rätt förklarligt. Man är sårbar och känner alla hjärtslag, hör sin andning, hinner tänka - och vips så slår hjärtat hackigt, andningen blir konstig och tung och visst dör 40-åringar ibland?! Jag tror att det är mer ovanligt med att aldrig kunna uppskatta en vacker solnedgång utan att alltid slås av tanken att de kommer att fortsätta även när jag inte längre finns. Livet kommer bara att rulla på fast jag inte längre finns. Oerhörd tanke.
När man sedan blev förälder så tillkom ännu ett djup, ännu en avgrund. Nu handlar det inte bara om min egen död. Nu kan mina barn dö. Och, något som känns vidrigt jobbigt, om jag dör, vad händer då med dem?! Stora telningen överlever. Tror hon skulle fundera på hur mycket arv det blir innan hon ens fällde en tår. Men lilla telningen,,, han skulle gå under. Det är mammas lillkille och jag är den viktigaste personen i hans liv. Hur han skulle kunna gå vidare någorlunda hel förstår jag inte. Nu rinner tårarna. Så, slutsats, jag får inte dö. Inte förrän han också klarar sig själv. Och jag vill inte dö, för jag vill se dem växa upp, uppleva deras liv och examen och giftermål och barn och jag vill leva länge med dem, för dem.
För någon vecka sedan tog min vän i livet, min själsfrände, mitt andra jag - Härskarinnan av Glasberget, upp det oerhörda som jag bara snuddat vid några gånger. Snuddningar som lämnat mig häftigt snyftande på Hötorget eller en buss eller var jag befunnit mig när tanken snuddat mig. Vad gör jag om hon dör?
Då är jag inget längre. Bara en svart fjäder, ensam i vinden, för alltid vilse.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du förstår väl att vi aldrig någonsin kan dö från varandra. Det vore oerhört grymt att lämna en av oss ensam. Endera så biter vi i hop och blir riktigt gamla och kloka/elaka, eller så är det kollektivt självmord som gäller, om vi blir otäckt sjuka eller så. Våga aldrig lämna mig. När livet är motigt tröstar jag mig med att du finns och andas samma luft som jag. När livet är roligt är du den första jag vill dela det med. Våga aldrig lämna mig ensam kvar här...
Trackback
