Fyra jag...

Stormen har rasat. Den som byggts upp under någon månad eller kanske är det två. Just nu är det lugnt. Men jag hyser inombords inget större hopp att det ska fortsätta så. Vi är för olika. Men badrummet måste fixas, och jag älskar honom konstigt nog, så just nu är det inget bra att det tar slut. Två skäl. Det är väl bra? Eller?

Stort prat igår, och påbörjat sex, som vi avbröt pga vaket barn. Fortsatte med en snabbis imorse. Sedan har vi varit på varandra...men inte slutfört något. Eller, jag har väl varit på och sugit och dragit för får han stånd så tycker han ju om mig. Eller?

Det han sa att han tog med sig ur denna diskussion var att han skulle bli bättre på att ta på mig och uppmärksamma mig, säga de positiva sakerna han tänker om mig men inte säger rakt ut. Jag fick snabbt lova något också då, och det blev att inte ta åt mig så hemskt mycket när han säger plumpa saker. Hyser inget större hopp om att vi ska klara det hela, någon av oss...bra va? Eller?

Vi diskuterar samma saker hela tiden och han tycker att vi kommer framåt hela tiden medan jag tycker att vi står och stampar på exakt samma ställe utan att komma en enda millimeter framåt. Vårt problem är att jag inte känner mig älskad av honom. Enda gången han säger något positivt om mig eller ger mig en kärleksförklaring är när vi bråkar eller precis har bråkat. Då kommer det jättefina saker men just då är ju jag inte mottaglig förklarade jag igår. Just då gör det för ont för att lyssna och för att jag ska förstå. Jag tror ju bara att han försöker släta över sitt buffliga beteende faktiskt. Men han tycker nog om mig? Eller?

Han har sådana otroligt starka Aspergerdrag. Fattar inte att jag inte såg det från början. Empati finns väl lite där men de sociala koderna för hur man visar känslor finns det ingenting av. Men det kan jag väl, som expert och pedagog, leva med och förstå och tolerera? Eller?

lördag vecka 44. 31 oktober. Inget gos före. Tvärtom. Vi har inte tagit i varandra på evigheter. Jag är kall. Arg. Resignerad. Har inte haft mens på 58 dagar eller något, kanske inverkar det, men jag tror faktiskt inte det.

Tänker nu dokumentera vårt sexliv - så jag lär inte vara här särskilt många dagar i månaden. Han tänder inte det minsta på mig. Han runkar av sig i mig ibland och helst utan att vidröra mig mer än absolut nödvändigt. Misstänkte att han är otrogen men han kom efter några juck i lördags så tydligen inte. När vi började, eller, när han gnuggat sig mot mig en stund, så sa jag högt att jag nog kommer att ångra det här, för jag förstår ju att det inte blir något mer på länge nu. Han förstod att det var det jag åsyftade och bedyrade att jag kunde vara lugn, det fanns mer där det här kom från...och jag gick på det igen. Sedan blev allt som vanligt igen. Ingen kroppskontakt och ingen kärlek. De enda kommentarerna som kommer från honom är halvtelaka och pikande. Kag gör likadant så jag kan inte klaga egentligen. Vi är vidriga just nu.

Jag är så tom. Så oälskad. Han har skickat mess om att han älskar mig och saknar mig idag, men det är bara för att jag inte lyckades dölja mitt sammanbrott igår och han fann mig gråta. Enda sättet att få någon slags ömhetsbetygelse är att bryta ihop, göra honom osäker på mig, men det krävs otroligt mycket för det, för han förstår inte hur nära jag är att göra slut, hur mycket jag längtar efter att slippa den här ensamheten i vårt stora, tomma, kalla hus och förhållande.

Återkommer. Förmodligen nästa lördag.