Eller?
Stormen har rasat. Den som byggts upp under någon månad eller kanske är det två. Just nu är det lugnt. Men jag hyser inombords inget större hopp att det ska fortsätta så. Vi är för olika. Men badrummet måste fixas, och jag älskar honom konstigt nog, så just nu är det inget bra att det tar slut. Två skäl. Det är väl bra? Eller?
Stort prat igår, och påbörjat sex, som vi avbröt pga vaket barn. Fortsatte med en snabbis imorse. Sedan har vi varit på varandra...men inte slutfört något. Eller, jag har väl varit på och sugit och dragit för får han stånd så tycker han ju om mig. Eller?
Det han sa att han tog med sig ur denna diskussion var att han skulle bli bättre på att ta på mig och uppmärksamma mig, säga de positiva sakerna han tänker om mig men inte säger rakt ut. Jag fick snabbt lova något också då, och det blev att inte ta åt mig så hemskt mycket när han säger plumpa saker. Hyser inget större hopp om att vi ska klara det hela, någon av oss...bra va? Eller?
Vi diskuterar samma saker hela tiden och han tycker att vi kommer framåt hela tiden medan jag tycker att vi står och stampar på exakt samma ställe utan att komma en enda millimeter framåt. Vårt problem är att jag inte känner mig älskad av honom. Enda gången han säger något positivt om mig eller ger mig en kärleksförklaring är när vi bråkar eller precis har bråkat. Då kommer det jättefina saker men just då är ju jag inte mottaglig förklarade jag igår. Just då gör det för ont för att lyssna och för att jag ska förstå. Jag tror ju bara att han försöker släta över sitt buffliga beteende faktiskt. Men han tycker nog om mig? Eller?
Han har sådana otroligt starka Aspergerdrag. Fattar inte att jag inte såg det från början. Empati finns väl lite där men de sociala koderna för hur man visar känslor finns det ingenting av. Men det kan jag väl, som expert och pedagog, leva med och förstå och tolerera? Eller?
Stort prat igår, och påbörjat sex, som vi avbröt pga vaket barn. Fortsatte med en snabbis imorse. Sedan har vi varit på varandra...men inte slutfört något. Eller, jag har väl varit på och sugit och dragit för får han stånd så tycker han ju om mig. Eller?
Det han sa att han tog med sig ur denna diskussion var att han skulle bli bättre på att ta på mig och uppmärksamma mig, säga de positiva sakerna han tänker om mig men inte säger rakt ut. Jag fick snabbt lova något också då, och det blev att inte ta åt mig så hemskt mycket när han säger plumpa saker. Hyser inget större hopp om att vi ska klara det hela, någon av oss...bra va? Eller?
Vi diskuterar samma saker hela tiden och han tycker att vi kommer framåt hela tiden medan jag tycker att vi står och stampar på exakt samma ställe utan att komma en enda millimeter framåt. Vårt problem är att jag inte känner mig älskad av honom. Enda gången han säger något positivt om mig eller ger mig en kärleksförklaring är när vi bråkar eller precis har bråkat. Då kommer det jättefina saker men just då är ju jag inte mottaglig förklarade jag igår. Just då gör det för ont för att lyssna och för att jag ska förstå. Jag tror ju bara att han försöker släta över sitt buffliga beteende faktiskt. Men han tycker nog om mig? Eller?
Han har sådana otroligt starka Aspergerdrag. Fattar inte att jag inte såg det från början. Empati finns väl lite där men de sociala koderna för hur man visar känslor finns det ingenting av. Men det kan jag väl, som expert och pedagog, leva med och förstå och tolerera? Eller?
Kommentarer
Trackback
