Fyra jag...

Kvinnan...hon vill bo själv! Samboskapet har stigit henne upp i halsen och hotar att kväva henne och lusten att lösa något är så mycket mindre än lusten att avrätta Han. Det konstruktiva sinnelaget har fått vika undan för bra mycket mer primitiva känslor.

Han kom precis tillbaka, och har funnit en konstruktiv lösning på senaste problemet, och mogna jag svarar med att vara barnslig och totalt...omogen...

Jag var på en föreläsning för ett tag sedan, Lou Rossling. Hon ställde några intressanta frågor, som man nog bör ställa sig själv ibland. " Vill jag vara barn till mig själv? Vill jag vara elev till mig själv? Vill jag vara chef til mig själv? och viktigast...Vill jag vara gift med mig själv?" Svar nej. Jag skulle aldrig vilja vara gift med mig själv, aldrig. Så det är egentligen ren och skär snällhet som gör att jag befriar mina pojkvänner så ofta och så fort.

Jag är inte ombytlig, jag är snäll.

Kvinnan:Både Djurgården och Färjestad vann ikväll...men sedan hade sporten den stora fräckheten att inte visa tabellen! Om nu DIF har vunnit fem matcher i rad borde de väl äntligen ha fått näsan över strecket, tycker man. Södertälja är ju som vanligt i studsbollsposition mellan serierna. Det är ju väldigt många västkustlag med nu så ett av dem kan väl göra sällskap med Södertälje ner tycker jag, för balansens skull.

Lärarinnan: Det snurrar en massa jobbtankar i huvudet och jag kommer vara tvungen att jobba några timmar i helgen. Blivit bättre på det, att inte jobba hela tiden. Att bli sambo har gjort att jag fokuserar lite mindre på mitt jobb. Ibland tycker jag att det är bra, ibland inte.

Kvinnan: Rubriken. Sannerligen världens bästa filmreplik alla kategorier. Hur vill du att jag ska vara?! skriker den upprörda kvinnan och får en replik tillbaka som nog tagit luften ur de flesta. Varför är vi människor inte så hela tiden då, kan man undra? Vi som just nu befolkar planeten är ju de som haft de bästa förutsättningarna för att föra arten vidare... Varför har vi då inte utvecklat dessa tre simpla kvaliteér som vi alla faktiskt eftersträvar att vår partner ska ha?

Idag blev jag väckt. Trots att jag sagt till Han att jag inte vill bli väckt, att jag inte kan somna om när jag blivit väckt, att han ska låta bli att väcka mig de få gånger jag bestämt mig för att jag, och världen, är en vackrare plats om jag förblir sovandes en liten stund till.Trots ideliga uppmaningar om detta hände det igen och när jag väl uppe med sammanbiten röst återigen påminner om detta finner jag mig snart stå och nästan be om ursäkt för att jag berättar det för han ville ju minsann bara vara gullig, och det händer sannerligen inte varje vecka, och nu är jag dum får jag tydliga signaler om och det börjar bubbla i mig och jag tittar mot dörren över hans axel och återigen befinner jag mig i en intensiv brottningskamp med mig själv och flyktreflexen. Bo själv. Inte behöva medla hela tiden. Inte behöva anpassa sig. Bara tänka på sig själv och sina barn. Är det rörigt så är det min röra. Äta vad jag vill. Äta när jag vill. Åka dit jag vill. Vissa dagar tar den längtan över så mycket att jag finner mig på Hemnet och spana lämpliga objekt. Bara för att ha en nödutgång klar, den dagen bägaren rinner över, för mycket.

Det är självklart inte saker som mattider, stök, resor och sådant som fyller min bägare. Jag är anpassningsbar på gränsen till självutplånande, bara för att slippa konflikter. Nej, det som kväver och förstör är en massa personlighetsdrag som jag hela tiden anade fanns där men som jag valde att ignorera, bortse ifrån, hoppas på att de skulle försvinna om jag ignorerade dem tillräckligt. Sedan ser man vanorna och de fixa idéerna och övertygar sig om att de är söta, men med 40 års livserfarenhet så vet man vid det här laget att gulliga ovanor kommer att förvandlas till hemska, grälframkallande objekt, stora som berg och till slut lika oöverstigliga som Mount Everest. Rationella delen av Kvinnan behövde ju på slutet, innan samboskapet, bara en dejt på sig med ett en hane för att se vilka sidor som skulle förvandlas till berg och så dumpades de snabbt vid Glasbergets fot, släpptes inte upp en meter, för varför ge sig på att släpa upp ett berg på ett annat berg?

Väninnan: Glasberget är min himmelska plats. Den delar jag med Bästa vännen i världen. Man har ju en massa olika vänner. Barndomsvännerna, som hänger kvar för att man har gjort så enormt mycket dumheter tillsammans med dem att man måste hålla dem kvar och ha hållhakar. Eller för att man redan då hade tur att träffa riktigt bra människor som fortsatte att utveckla sig till bra människor värda att behålla. Kontakter och ytliga bekanta: De kommer och går och lämnar sällan några spår, inte positiva i alla fall. Vänner, riktiga vänner: De springer man på hur som helst och när som helst och det som först är en ytlig bekant förvandlas snart till något stort. Bästa vännen sprang jag på hos en gemensam bekant och det sa helt enkelt klick från båda håll. Det är lite som kärlek. När man hittar någon vars själ speglar sig i din utan en massa besvärande ord och förklaringar.

Det är en kärlek utan endorfinerna, vilket gör den så mycket mer beständig. Eller, det är nog endorfiner med i bilden men de kommer sig inte av den fysiska beröringen utan en mycket djupare beröring, den i själen. En häftig, fysisk förälskelse lämnar mig ofta tom när den första tiden gått. Då när man börjar se den grå bergsmassan bakom den snygga kroppen och det gnistervita leendet. Då, när man efter fullbordat samlag försöker få till stånd en diskussion om livets förgänglighet och bergets gråhet snabbt sänker skugga över rummet. Då vänder jag snabbt, flyr, upp på mitt Glasberg. Det är vitt, vackert och vänligt och på verandan sitter Bästa vännen alltid. Dit flyr vi och möts, laddar krafter och så tillbaka till vardagen. Men på verandan på Glasberget häcklar vi världen som är så annorlunda mot oss som är normala, lagoma, ljuva och rara. Vad gjorde jag utan henne? Då gick jag under.

Inne och kikar och pillar lite men återkommer lite senare när jag är ostörd. Ser fram emot att lära känna min digitala dagbok!