Fyra jag...

Kvinnan: Sitter i soffan, rätt mätt. Har inte riktigt fått till en sådan dag jag önskade och den eviga frustrationen krafsar i systemet. Men den river inte, och det är bra. Oftast river den. Det är jobbigt. Jag skulle verkligen kunna vara lite mer nöjd med saker och ting, så där som de flesta andra. Man står liksom ut. Med jobb, partner, bostad, sitt liv.

Men jag är inte sådan. Jag är så himla medveten om att man bara lever en gång och den gången blir vad man gör den till. Jag kan därför inte gå och vara missnöjd, för varje sådan dag är verkligen en förlorad dag, en svart dag. Jag vill inte ha svarta dagar. Jag vill inte behöva få en allvarlig sjukdom för att stanna upp och värdesätta mitt liv. Jag vill vara nöjd med alla mina dagar.

Låter som ett lätt recept. Men det är den värsta soppan av dem alla. För många ingredienser som alla påverkar varandra så oerhört mycket. Den knivigaste ingrediensen är ju jag själv, min oförmåga att stå ut, hålla ut. Vid minsta konflikt så kastar jag mig på nödutgången. Jag vet faktiskt inte var gränsen går, vad som är ett bra förhållande.

Mitt största problem i förhållanden är ju att jag tröttnar så fort. Är min partner för snäll så trampar jag snart på honom och föraktar hans svaghet. Är han för stark så avskyr jag honom för att han kväver mig. Min nuvarande partner är nog det bästa jag kan få. Han är vansinnigt snygg, bjöd motstånd vid infångandet och har sidor som retar gallfebern på mig. Jag kommer aldrig att tröttna på honom, men bli så trött på honom att jag därför lämnar honom, det kan hända. Hans fyrkantighet och oförmåga till fysisk kontakt har fått mig att gråta mig till sömns många gånger. Antingen vänjer jag mig, eller så blir jag galen. Det har jag tydligt gjort klart för honom och stackarn anstränger sig så mycket han kan, när han kommer ihåg det och det blir vansinnigt krystat och konstigt.

Men, kan man vänja sig av med endorfiner?