Fyra jag...

Väninnan...säger nog up en gammal bekantskap nu. Det har alltid varit svårt att förstå hur hon tänkt för allt är så svart eller vitt och man måste vara lojal och tycka precis som hon och känna som hon och hata lika intensivt som hon. Har väl bara skakat av mig det de flesta åren.

Men för några år sedan hamnade jag på de anklagades bänk och fick veta att jag minsann prioriterade bort henne ständigt, för roligare saker. Trots en intensiv maildialog fann vi ingen förståelse för varandras argument och vi träffades eller hördes inte på ett bra tag. Det var rätt vilsamt, men vi har många gemensamma minnen och kuligheter ihop och mycket gemensamt - så efter ett tag kopplade vi ihop vagnarna och fortsatte färden tillsammans.

En annan vagn hon ofta suttit ihop med är en väninnan från de tidiga tonåren. De åker liksom berg-och-dal-bana de två. Hatar och älskar varandra intensivt och jag har ofta tittat på den där otäcka karusellen men valt att hålla mig totalt utanför. Men nu hamnade jag i en av vagnarna för några år sedan, men hoppade av efter ett kort tag. Det ska jag nu straffas för. Eller hur man nu ska tolka det. För nu ska vi minsann ha ett samtal vi tre. De har hittat varandra igen, men den enda gemensamma faktorn de har är att snacka skit om andra - och sedan varandra, och nu är det jag som ska hängas.

Ha ha, glöm det. Det är 26 år sedan jag var 14 och jag tänker inte sänka mig till den nivån. Inte en chans. Så omoget. Tänker inte försvara eller förklara mig och funderar nu bara på om jag ska ringa upp och säga det, eller bara låta bli att svara när hon ringer igen? Vad är omoget, och vad är bara konfliktskräck?

Lärarinnan...avundas alla som går från jobbet på fredagen och tänker att yes, nu är det helg och jag kan koppla bort jobbet! Jag släpar istället med mig en massa jobb hem jag. Utvecklingssamtalen drar igång nästa vecka och jag är som vanligt inte i fas. De flesta samtal är bara angenäma...men det finns alltid några som är tunga, och helst skulle jag bara undvika dem, men det får jag inte för jag ska vara vuxen och duktig.

Kvinnan...är lugn just nu, för vi har inte träffats allena på evigheter så behoven är liksom avstängda. Men. Lite till min förvåning så noterade jag två snygga män i affären när jag var och handlade. Vadan detta?! Var är jag på väg?

Lejoninnan...messade till stora telingen och frågade om den levde. Inget svar. Vet inte om jag ska tolka det som att hon är död. Eller fortsätter hon bara att undvika mig och det tunga, riktiga livet? Det är gott att leva i den lilla bubblan hon byggt upp omkring sig där allt är glamour och glädje och vardagen lyser med sin totala frånvaro.

Vi håller ju på och fixar till sockersuget... kör GI-noll i två veckor. Har klarat fem dagar idag och det jag motstod på fredagsfikat idag borde ha fått ett pris för sin läckerhet och jag borde ha fått äta sju stycken!!! MEn jag ska klara det. Jag ser skillnad i ansiktet redan och ska nog våga mig upp på en våg någon dag. Kör 8 minutes abs också så till näst jul kanske jag kan ha jeans och t-shirt utan att valken skymtar fram under.

Vi ska bara avverka ett måste till och sedan är det bingen! Så trött! Var inte hemma från jobbet förrän efter nio igår och då var jag så övertrött att jag inte orkade somna. Ville bara gnaga av mig en handled och förblöda imorse när larmet satte igång. Idag var också en sen dag med hela korridoren full med hispigt glada barn och alla deras föräldrar och syskon. Helt galet, men bra var det och jag hoppas att föräldrarna var lika nöjda som vi var.

Nu till mitt måste, en del i en utbildning jag går kräver att jag tränar upp mitt arbetsminne... Det är 30 minuters stenhård koncentration per dag. Det är fysiskt sett mer än 28 minuter mer än jag klarar av. Det gör verkligen fysiskt ont att koncentrera sig så här mycket...och det här ska jag glatt utsätta mina elever för senare. Fast de får belöningar. Det får inte jag. Det skulle jag vilja ha, och jag har slängt iväg den förfrågningen till Mannen men han bara låtsas som ingenting. Dock så tittade han på en stund härom dagen och förstod väl lite bättre mitt gnäll, förlåt...eh..mitt ständigt konstruktiva konstaterande av uppgiftens svårigheter, menade jag förstås.

Kvinnan var rätt nöjd med mannen igår. Kanske för att hon bara träffade honom en liten stund och då var han lite låg och ynklig.

Lejoninnan ska hem och plåstra om lilla telingen som ramlat och skrapat upp händerna. Gillar inte att operera ut grus...

Väninnan har hunnit prata med flera väninnor idag, samtidigt som hon gjort massa nyttigt.

Lärarinnan sitter fortfarande på jobbet och klockan är kvart över åtta på kvällen. Det är allt lite tokigt. Att jag åker hem nu är inte för att jag på något sätt är färdig med just någonting utan handlar bara om att jag måste...och ryggsäcken är full med saker som jag ska fortsätta med när jag kommer hem. Det är allt lite tokigt.

Lärarinnan...tänker jobba till hon blir så gott som klar ikväll. Det betyder att hon bokat in med familjen att hon inte kommer hem på några timmar ännu. Det i sin tur inenbär att hon inte känner någon tidspress...vilket i sin tur innebär att hon är totalt oeffektiv. Dumt.

Vi fyra...klumpade till direkt på lunchen. Lite begränsat lunchutbud i skolmatsalen så groddar, köttbullar, saltgurka och så tog jag och fyllde tallriken med kokta grönsaker...och sedan kom jag på att just majs, morot och ärter tillhörd det förbjudna! Svårt det här. Måste nog se till att ta med mig ordentligt med mellanmål för inte blev jag mätt inte. Är vansinnigt sugen på den chokladbit jag vet ligger i väskan...fast även om den är 86% så får jag tydligen inte äta det...suck

Fyra jag! Nu blir det GI-noll. Sockerråttan ska bort! Började därför med att innan kl. 10 idag tömma alla förråd av socker och godis. Andra människor kanske ger bort eller slänger allt godiset... men jag har inte hjärta att göra så - så jag äter upp allt. Visst mår man illa en stund, men vad gör man inte för den goda saken?! Sedan körde jag 8 min abs..med rätt mycket vila förstås. Ska se till att köra den varenda dag, om jag får vara själv. Tycker inte om att ha vittnen när jag åbäkar mig. När jag rullar ihop mig ser det ut som om jag pressar ihop fyra stora falukorv mellan bröst och lår. Ingen vacker syn...tro mig.

Kvinnan.. fick hjälp med att rensa luften igår. Vill få det här förhållandet att fungera, tycker ju om så mycket, men våra krav på ett gott förhållande är så långt ifrån varandras. När han anstränger sig blodig, då kommer han bara nästan upp till min g-nivå...och g-punkten... den är vi inte ens i närheten av...

Vi måste hitta tillbaka till det vi hade i början. Det var något speciellt i början. Vi pratade om allt. Det var ingen prestige i saker. Det var ingen laddning. Vi lokaliserade ett problem, och så löste vi det. Nu går vi och tjurar, särskilt jag...och undviker att ta tag i sakerna först för den andre ska minsann få göra det den här gången... Jag måste coola ner mig och inte kasta mig över honom, låta honom lära sig att lita på mig, men det är inte lätt. Han har aldrig någonsin upplevt kroppskontakt, inte ens när han var liten, och nu kommer jag och helt enkelt kräver det för att vilja fortsätta. Det verkar vara en ny situation för honom. Han har aldrig fått krav på sig på det här sättet förut. Ja ja, den som lever får se.

Jesus. Tv:n  står på i bakgrunden, och Den rätterför Rosing rullar...Jesus! Finns det verkligen inte bättre material och ämnen i världen att göra program av!? JESUS! Gåtan med alla strumpor som försvinner i tvättrummet - det vore något!

Kvinnan...kollar statistiken varje dag i sin DD, Digitala Dagbok. Det är dubbelt. Samtidigt som jag inte skulle ha något emot att dela med mig av mitt innersta, så gäller det bara främlingar. Jag har ju valt att vara inkognito och tänker så förbli för annars vågar jag inte skriva rakt från hjärtat. Största skräcken är väl att sambon skulle upptäcka vilken svartsjälad person han fastnat för/med.

Jag väcktes av tandvärk imorse. Mysigt. Tror det är visdomstanden som spökar. Svårt att avgöra för hela käken värker. Tänkte att jag skulle bli smal av detta då jag mest dricker yoghurt och soppor...men det går att pressa in både dajm, ostbågar och jordnötsringar i munnen...så så blir nog inte fallet.

Idag ska vi till vårt prat, som också är en vän till mig som utbildar sig till just prat. Vi ska prata allvar. Jag hatar att vända på stenar, bättre att låta dem ligga och lära sig vad det är så att man inte snubblar på dem. Eller hur?! MEn vad ska jag ta upp? Vårt stora problem är ju den olika nivån, behovet av, bekräftelse. Eller... Jag bekräftade honom mycket före, han vill självklart ha det, men nu är jag sur och vägrar att ge honom det, för jag får det inte. Han sa häromdagen att han ger mig komplimanger varje dag. Jag stod fullständigt frågande, bara gapade, liggande där i min säng, väckte upp mig lite ur Alvedondimman. Vi pratar altså inte samma språk. När jag tycker att han är snygg så säger jag det med rösten och jag klättrar mer eller mindra på honom och visar att jag blir av honom. Det händer numera väldigt sällan. Inte för att jag inte tänker och tycker så utan för att jag tycker om att känna mig avvisad, vilket jag känner när jag inte får något som helst gensvar eller ännu värre, när han ser både besvärad och äcklad ut. Så nu ska vi alltså åka till andra änden av stan och prata...och jag har tandvärk och ingen lust.

En ful tanke, för jag tycker att girighet är det fulaste som finns, och det är nog det som gör mig så förbannad på dottern... Sambon berättade igår att han skaförsöka få en annan befattning i företaget, som då skulle generera i mer pengar. Genast kändes han mer attraktiv och fy vad jag tyckte illa om mig själv för det. Bara det att det skulle vara lättare att stå ut med svackorna om man inte alltid på dem hade magsårssaften över alla utgifter liggande över dem.

Kvinnan...teg och teg och skrev sedan ett mail där hon förklarade vad hon tyckte om att bli tagen för given och att inte vara respekterad. Tog även upp det känsliga ämnet om att vi har olika behov och att även om jag inte nämner dem hela tiden så finns de kvar. En totalt oförstående sambo skickade myyyyyycket långt mail tillbaka och jag skrev tjusiga kommentarer i kanten för att ta det senare på kvällen när han kom hem. Då orkade jag inte. Tandvärk sedan i måndags och fick en tid först nu på tisdag. Kunde kanske ha ringt lite tidigare men har man inte ont någonstans så känner man ju inte att man lever...eller...

Så vi skulle inte diskutera igår...men så  fort vi lagt oss så kom det. Då var jag helt stenad på värktabletter. Två alvedon. Har inte tagit så mycket sedan sista förlossningen. Fick mig inte bara att sova hela natten utan också att svara rätt korkat och provikativt under diskussionen innan vi somnade. Log elakt mig själv nära jag hörde att han hade svårt för att somna. Elak kvinna.

Är det så att vi egentligen har det bra, men att jag inte klarar den stiltje det innebär? Jag vet att jag varit sådan förr, men jag är ju halvvägs genom livet, borde jag inte ha mognat, samlat ihop tillräckligt med vuxenpoäng för att förstå mitt eget beteende? För, om inte jag själv begriper mig på mitt beteende, hur ska då någon annan göra det?

Lejoninnan..har lite dåligt samvete... Lilla telingen mellanlandar alltid hos mig även under pappaveckorna. Jag är en ensamvarg som gillar väldigt mycket att komma hem till ett tomt hus...så jag har mer eller mindre kört iväg lillen två gånger den här veckan... Stora telingen skulle skicka mail när jag fick tag i henne för...ja, det måste nog vara mer än en vecka nu... Känner henne tillräcklgt väl för att förstå att när den beräknande lilla saken kommer på att födelsedagen närmar sig så kommer hon börjar höra av sig till släktingar och mig och säkert börja planera en resa hem. Hur har jag kunnat gå en så otroligt beräknande och kall liten sak?

Väninnan...missade att prata med Härskarinnna härom dagen och förstod inte var den tomma känslan som fyllde det inre kom ifrån. Eller...tomma... Det var väl all gift och galla som inte fick komma ut som tvärtom fyllde mig. Det är som en gammaldags åderlåtning. JAg har så mycket svarta fjädrar som måste ut. Undrar om jag har lika många svarta som vita? Är det för att mitt jobb kräver att jag ständigt sprider de vita omkring mig, som jag utanför jobbat svämmas över av de svarta?

Kvinnan...är arg som en tiger Men tiger tyst. Morr!

Fick en fråga av sambon idag, om han kunde ägna sig åt kvällsaktivitet under barnveckan. Då hans ena teling inte riktigt beter sig så att det är angenämnt att vistas i samma byggnad sa jag nej om denne teling inte skulle vara på annan plats. (Har tillräckligt med konflikter på mitt jobb, slipper dem gärna hemma och eftersom jag själv har uppfostrat mina telingar så har jag föga intresse eller lust att uppfostra annans ohyfsade tonårong. Jag vet. Jag tog hela paketet när jag tog honom. Men ge den där gossen till mig en månad så skulle det bli förändring. Mesproppaeri och curling! ) Till protokollet kan också föras att den veckan sover han ändå borta en kväll pga resa för jobbet, så jag laddar redan för den kvällen. Nu fick jag två kvällar. Jippie!

Men det står jag ut med. Det som gör mig galen är att han frågade - men totalt sket i vad jag tyckte!!! Jag vill hämnas! Jag vill ge igen, visa honom vad han gör, men jag har ingen fantsig - för jag är så arg så hjärnan har stängt av. Imorgon ska ha på två möten berättade ha i förbigående idag. Så jag kommer i förbigående nämna att jag ska ut med mina kollegor på fredag. Har ingen som helst lust, men tänker tvinga mig att vara kvar där till sist!

Det ultimata vore ju om jag hade en pestig teling och lämnade honom med den två gånger nästa vecka,,,men min är god och jag skulle aldrig frivilligt lämna honom med honom. Är det förtroende? Är det vettigt att känna så för den man har flyttat ihop med? Var går gränsen för mitt ansvar?

Hur lugnt och skönt skulle inte mit tliv vara om jag bodde sjävl?! Men då skulle jag väl jaga igen... eller är jag mätt på det igen för 10 år kanske?

Nu ska jag gå och lägga mig. Funderar på att tala om för honom hur arg jag är, men orkar inte med någon diskussion, suck!

Lärarinnan...klumpade sig och glömde att spara när hon jobbade på datorn och vips så var två timmars idogt arbete puts väck. Så det kan bli.

Lejoninnna...morrar så fort hon tänker på den stora men har den lilla till lite extralåns till imorgon. Det är gott.

Kvinnan...vill vara sexigast i världen men då det inte är ett faktum så tröstäter hon allt hon kommer över som inte är snabbt nog att själv rädda sig.

Väninnan...

Vänninnan...har hört: Om man är en förträfftligt sexig kvinna med modern smak och med ett stort förtret över att ens gubbe har förvandlats till just...en gubbe... Klart man försöker att lösa situationen då, och frågar honom om vad han kanske tycker om, går igång på... så känns han nog inte särskilt mycket sexigare och yngre när svaret blir: Ja, när jag började träffa tjejer, då hade de vanliga trosor och buske... Tack kära väninnan för den anekdoten, som jag självklart berättade för den egna sambon och då fick jag lite överraskande svar för han gillade minsann helrakat och det var minsann en överraskning, och ännu mer överraskad blir jag när "den stora kärlekens" namn dyker upp och jag får veta att hon minsann hade bara en liten string med hår...urk! Det blir inget för honom idag inte. Straffade honom tyst, genom att gå upp och tillfredsställa mig själv, själv, direkt vi kom hem. Ha!

Kvinnan...ärlugn, avslagen, orkar inte hetsa upp sig alls. Intressant svängning som förmodligen går att koppla till menstruatíonscykeln...

Lejoninnan är telingslös men fick tag i den stora igår och hon lever. Tur för henne. Ska slå ihjäl henne så fort jag får tag i henne för jag har varit riktigt orolig. Rackarns unge.

Hur krångligt är det inte att uppfostra två barnkullar, tillsammans? Fast det är inte så mycket tillsammans faktiskt. Jag har bestämda tankar om vad barn mår bra av och hur man bäst når dem och deras sunda förnuft. Min sambo...tänker tydligen inte alls. JAG BLIR GALEN!!!

Lärarinnan...planerar utvecklingssamtal. Tiderna alltså. Hur det ska gå till rent praktiskt när man nu alltså måste lämna skriftligt intyg i varenda ämne på alla elever... det är en gåta. Det känns som om själva samtalet går förlorat och man kommer att fastna i att bläddra i en rejält stor bunt med papper. Inte roligt alls, för jag vill att mina elever är aktiva under samtalet och håller i det så mycket det bara går.

Kvinnan...var så lycklig och glad hela dagen igår! Massa gott i form av kroppskontakt gjorde mig sprudlande glad och lycklig, endorfinstinn som en falukorv. Sambon halvskämtar om att det är lättare när jag är låg och ledsen/sur än när jag är så här. Tror han menar det... bajskorv han. Jag var ju så låg i lördags efter att ha sett månadens räkningar... så det var så skönt att vara glad. Det negativa är att det är så långt ner till marken, till verkligheten. Det är lättare att befinna sig där nere hela tiden, i sörjan, och sörja, än att åka upp till molnen för att senare krascha.

Igår var han också så vansinnigt snygg. Rufsig i håret, skäggstubb och ledigt klädd. Jag ville bara äta upp honom och jag visade det på alla sätt och vis. Han blir bara besvärad och tycker att jag är jobbig. Det är så självklart för honom att jag tycker att han är snygg. Så efter en stund kryper irritationen, och sedan sorgen, på mig, över mig, täcker mig och kväver mig. Han har aldrig gjort så mot mig. Han har aldrig tyckt att jag är så läcker att han inte kan hålla tassarna borta från mig. Om jag stannar med den här mannen, så kommer jag aldrig mer i hela mitt liv få känna mig åtrådd och attraktiv. Är det vettigt?

Lejoninnan...har inget hört från stora telingen och börjar bli irriterad. Tänker inte ens bli orolig. Jag tror nog hon lever för annars borde väl rumskamraten ha tagit kontakt. Gissa om jag känner mig som en bra mor...?

Väninnan...har tankat kärlek och umgänge och det klarar jag mig nog på någon vecka. Sedan börjar man längta igen. Vi har kommit överens om att spy galla över världen och människorna omkring oss kan vi göra när vi inte ser varandra, när vi ser varandra ska vi sprida glädje omkring oss.... Och gladast är vi ju alltid när vi får häckla och håna vår omgivning. Produktiv och givande vänskap som jag aldrig skulle klara mig utan. Det är bara med dig jag är sann. Vem hade anat att jag hade så mycket svarta fjädrar i min ängladräkt?!

Vi har också kommit på en ny kod. När man rings och inte riktigt kan prata fritt så behöver man ändå signalera lite hur man mår. Istället för siffror och bokstäver så ska vi nu uttrycka våra behov i olika djur. Så. I söndags, innan jag tyckte illa om honom för att han förste bort mig och tyckte att jag var påflugen, så hade jag bara behov av en lus, eller kanske en hamster. Idag behöver jag en häst. Om några dagar är mina behov återigen i mammutstorlek.

Mera mammut åt mammorna!