Mera mammut åt mammorna!
Lärarinnan...planerar utvecklingssamtal. Tiderna alltså. Hur det ska gå till rent praktiskt när man nu alltså måste lämna skriftligt intyg i varenda ämne på alla elever... det är en gåta. Det känns som om själva samtalet går förlorat och man kommer att fastna i att bläddra i en rejält stor bunt med papper. Inte roligt alls, för jag vill att mina elever är aktiva under samtalet och håller i det så mycket det bara går.
Kvinnan...var så lycklig och glad hela dagen igår! Massa gott i form av kroppskontakt gjorde mig sprudlande glad och lycklig, endorfinstinn som en falukorv. Sambon halvskämtar om att det är lättare när jag är låg och ledsen/sur än när jag är så här. Tror han menar det... bajskorv han. Jag var ju så låg i lördags efter att ha sett månadens räkningar... så det var så skönt att vara glad. Det negativa är att det är så långt ner till marken, till verkligheten. Det är lättare att befinna sig där nere hela tiden, i sörjan, och sörja, än att åka upp till molnen för att senare krascha.
Igår var han också så vansinnigt snygg. Rufsig i håret, skäggstubb och ledigt klädd. Jag ville bara äta upp honom och jag visade det på alla sätt och vis. Han blir bara besvärad och tycker att jag är jobbig. Det är så självklart för honom att jag tycker att han är snygg. Så efter en stund kryper irritationen, och sedan sorgen, på mig, över mig, täcker mig och kväver mig. Han har aldrig gjort så mot mig. Han har aldrig tyckt att jag är så läcker att han inte kan hålla tassarna borta från mig. Om jag stannar med den här mannen, så kommer jag aldrig mer i hela mitt liv få känna mig åtrådd och attraktiv. Är det vettigt?
Lejoninnan...har inget hört från stora telingen och börjar bli irriterad. Tänker inte ens bli orolig. Jag tror nog hon lever för annars borde väl rumskamraten ha tagit kontakt. Gissa om jag känner mig som en bra mor...?
Väninnan...har tankat kärlek och umgänge och det klarar jag mig nog på någon vecka. Sedan börjar man längta igen. Vi har kommit överens om att spy galla över världen och människorna omkring oss kan vi göra när vi inte ser varandra, när vi ser varandra ska vi sprida glädje omkring oss.... Och gladast är vi ju alltid när vi får häckla och håna vår omgivning. Produktiv och givande vänskap som jag aldrig skulle klara mig utan. Det är bara med dig jag är sann. Vem hade anat att jag hade så mycket svarta fjädrar i min ängladräkt?!
Vi har också kommit på en ny kod. När man rings och inte riktigt kan prata fritt så behöver man ändå signalera lite hur man mår. Istället för siffror och bokstäver så ska vi nu uttrycka våra behov i olika djur. Så. I söndags, innan jag tyckte illa om honom för att han förste bort mig och tyckte att jag var påflugen, så hade jag bara behov av en lus, eller kanske en hamster. Idag behöver jag en häst. Om några dagar är mina behov återigen i mammutstorlek.
Mera mammut åt mammorna!
Kvinnan...var så lycklig och glad hela dagen igår! Massa gott i form av kroppskontakt gjorde mig sprudlande glad och lycklig, endorfinstinn som en falukorv. Sambon halvskämtar om att det är lättare när jag är låg och ledsen/sur än när jag är så här. Tror han menar det... bajskorv han. Jag var ju så låg i lördags efter att ha sett månadens räkningar... så det var så skönt att vara glad. Det negativa är att det är så långt ner till marken, till verkligheten. Det är lättare att befinna sig där nere hela tiden, i sörjan, och sörja, än att åka upp till molnen för att senare krascha.
Igår var han också så vansinnigt snygg. Rufsig i håret, skäggstubb och ledigt klädd. Jag ville bara äta upp honom och jag visade det på alla sätt och vis. Han blir bara besvärad och tycker att jag är jobbig. Det är så självklart för honom att jag tycker att han är snygg. Så efter en stund kryper irritationen, och sedan sorgen, på mig, över mig, täcker mig och kväver mig. Han har aldrig gjort så mot mig. Han har aldrig tyckt att jag är så läcker att han inte kan hålla tassarna borta från mig. Om jag stannar med den här mannen, så kommer jag aldrig mer i hela mitt liv få känna mig åtrådd och attraktiv. Är det vettigt?
Lejoninnan...har inget hört från stora telingen och börjar bli irriterad. Tänker inte ens bli orolig. Jag tror nog hon lever för annars borde väl rumskamraten ha tagit kontakt. Gissa om jag känner mig som en bra mor...?
Väninnan...har tankat kärlek och umgänge och det klarar jag mig nog på någon vecka. Sedan börjar man längta igen. Vi har kommit överens om att spy galla över världen och människorna omkring oss kan vi göra när vi inte ser varandra, när vi ser varandra ska vi sprida glädje omkring oss.... Och gladast är vi ju alltid när vi får häckla och håna vår omgivning. Produktiv och givande vänskap som jag aldrig skulle klara mig utan. Det är bara med dig jag är sann. Vem hade anat att jag hade så mycket svarta fjädrar i min ängladräkt?!
Vi har också kommit på en ny kod. När man rings och inte riktigt kan prata fritt så behöver man ändå signalera lite hur man mår. Istället för siffror och bokstäver så ska vi nu uttrycka våra behov i olika djur. Så. I söndags, innan jag tyckte illa om honom för att han förste bort mig och tyckte att jag var påflugen, så hade jag bara behov av en lus, eller kanske en hamster. Idag behöver jag en häst. Om några dagar är mina behov återigen i mammutstorlek.
Mera mammut åt mammorna!
Kommentarer
Trackback
