februari
Jag har inte skrivit på sju månader. Fy på mig! Först för att jag inte hann, eller orkade, och nu för att jag inte haft det terapeutiska behovet som förut drivit mig att skriva.
Samtidigt som tiden har rusat iväg, så har den under perioder varit bedövande stilla. De nästan sex månader som jag och Han bodde ihop sedan det tagit slut har nog varit de värsta i mitt liv. Vi var inte dödligt osams. Inte alls. Men det var spänt, så spänt! Han började dejta efter ett tag, med en hysterisk frenesi, och då blev det lite lättare att andas. Jag är så oerhört känslig för sinnesstämningar och hans olycka kvävde mig. Det gör den fortfarande. Jag påverkas av att prata med honom när han indikerar att han inte mår helt bra. Jag bryr mig fortfarande om honom. Jag tycker fortfarande att han är otroligt snygg. Men jag lurar mig inte för en sekund att tro att han är förändrad och att sexet skulle erbjuda något annat än besvikelse och tårar, och jag kan inte leva utan samvaro.
Att rusta huset hamnade mer eller mindre på mig, det rent praktiska. Jag var halvdöd av utmattning, fysisk och framförallt psykisk, när terminen väl började. Bedövade mig med ännu mer jobb, ända fram till nov då jag äntligen fick nycklarna till Lilla Lyan. Numera stannar jag upp, flera gånger i veckan fortfarande, och tittar mig förundrat omkring och uttrycker högt min förvåning över att man kan må så här bra. Jag har ingen fast man i mitt liv, förutom en underbar vovve som en av höstens dejter släpade med sig och som jag nu passar så fort jag kan. Husse var en dog, hunden var en ängel, ha ha!
Sysslar lite med återvinning just nu. Har fått kontakt med en sådan där som got-away när jag var yngre... Det slutade inte bra, jag gillade honom skarpt och han hade flera samtidigt som mig, men han var rätt go... och det är preskiberat, och jag tycker man ska tänka på miljön. Men, jag kan ha skrämt bort honom. Jag är rätt på när jag blir glad. Vi har inte pratat på några dagar, och ikväll svarade han inte på min wordfeud inbjudan eller mitt facetimesamtal... Men jag känner mig, jag överreagerar väldigt ofta, och lätt, så förhoppningsvis kan jag ta det lite lugnt och inte hetsa upp mig. Men jag behöver något objekt att lägga energin på, så är det alltid. Tråkigt och allmänt inlägg, men det är ju ändå bara jag som läser och jag vet allt som står mellan raderna. Kram på alla mina fyra jag och må vi ha ett pretty fabulous 2012!
Samtidigt som tiden har rusat iväg, så har den under perioder varit bedövande stilla. De nästan sex månader som jag och Han bodde ihop sedan det tagit slut har nog varit de värsta i mitt liv. Vi var inte dödligt osams. Inte alls. Men det var spänt, så spänt! Han började dejta efter ett tag, med en hysterisk frenesi, och då blev det lite lättare att andas. Jag är så oerhört känslig för sinnesstämningar och hans olycka kvävde mig. Det gör den fortfarande. Jag påverkas av att prata med honom när han indikerar att han inte mår helt bra. Jag bryr mig fortfarande om honom. Jag tycker fortfarande att han är otroligt snygg. Men jag lurar mig inte för en sekund att tro att han är förändrad och att sexet skulle erbjuda något annat än besvikelse och tårar, och jag kan inte leva utan samvaro.
Att rusta huset hamnade mer eller mindre på mig, det rent praktiska. Jag var halvdöd av utmattning, fysisk och framförallt psykisk, när terminen väl började. Bedövade mig med ännu mer jobb, ända fram till nov då jag äntligen fick nycklarna till Lilla Lyan. Numera stannar jag upp, flera gånger i veckan fortfarande, och tittar mig förundrat omkring och uttrycker högt min förvåning över att man kan må så här bra. Jag har ingen fast man i mitt liv, förutom en underbar vovve som en av höstens dejter släpade med sig och som jag nu passar så fort jag kan. Husse var en dog, hunden var en ängel, ha ha!
Sysslar lite med återvinning just nu. Har fått kontakt med en sådan där som got-away när jag var yngre... Det slutade inte bra, jag gillade honom skarpt och han hade flera samtidigt som mig, men han var rätt go... och det är preskiberat, och jag tycker man ska tänka på miljön. Men, jag kan ha skrämt bort honom. Jag är rätt på när jag blir glad. Vi har inte pratat på några dagar, och ikväll svarade han inte på min wordfeud inbjudan eller mitt facetimesamtal... Men jag känner mig, jag överreagerar väldigt ofta, och lätt, så förhoppningsvis kan jag ta det lite lugnt och inte hetsa upp mig. Men jag behöver något objekt att lägga energin på, så är det alltid. Tråkigt och allmänt inlägg, men det är ju ändå bara jag som läser och jag vet allt som står mellan raderna. Kram på alla mina fyra jag och må vi ha ett pretty fabulous 2012!
