Fyra jag...

Lejoninnan. Det är jag. Som mor. Angrip mina små och jag lugna jag blir farlig. Jag är oerhört stolt över mina små, som inte är så små längre. De är på väg ut i livet på egna ben, allt längre utflykter, och jag står i dörren på darrande ben och hoppas, hoppas att jag packat deras ryggsäckar med rätt verktyg och instruktioner och hoppas, hoppas att de inte måste ramla i alla groparna utan kanske tagit till sig någon enstaka klokhet deras mor spritt över dem. Fåfängt hopp, jag vet. Alla generationer måste ner i samma gropar och snubbla och lära sig...och så undrar vi över varför mänskligheten inte utvecklas i samma takt som industrin och vapentillverkning. Hm...

Lärarinnan. Det är jag.  Dagtid, och allt för ofta även på kvälls- och nattid. Jag hyser stor kärlek till mitt yrke och envisas med att kalla det för ett kall. Jag är inte ute efter att frälsa världen från okunskap, jag tycker bara så mycket om att vara med dessa naiva och oförstörda varelser som längtar så efter livet. Man kan inte göra annat än att älska dem och livet.

Kvinnan. Det är jag. Rätt sällan. Jag känner mig inte särskilt kvinnlig, hur de nu än känner sig, och mitt senaste val i livet har väl inte hjälp självförtroendet på denna punkt. Jag lär återkomma många, många gånger till denna del av mitt liv, min personlighet, för här är frustrationen ofta så hög att det sprutar luft ur öronen på mig.

Väninnan. Det är jag. Jag sparar på vänner, sådana som tillför energi. Vänner är sådana som inte räknar vem som senaste ringde, eller håller koll på vem som åkte till vem senast, eller om man är skyldig dem 14,50 sedan utflykten i somras. De som bara tar energi genom att gnälla och vara martyrer och aldrig visa någon annan sida, sparar jag inte på. Jag sparar på vänner., sådana som tillför energi.  De andra halkar in i mitt liv och halkar sedan ut igen.