Fyra jag...
Mitt största problem innan jag började skriva min blogg...är ju uppenbarligen inte att jag har svårt för att skriva... Nej, det var att hitta ett namn, som inte var taget förstås puh, och som sade någonting utan att säga för mycket.
Jag älskar att leka med ord och alliterationer är ju det största nöjet som finns för en språkfascist som mig. Jag var också tvungen att fatta ett beslut om det här var något jag ville att folk jag känner ska läsa. Nej, är svaret där. Jag vill ha en hemlig dagbok där jag vågar skriva om allt som bryr mig, där jag vågar lätta på hjärtat om både Han, kollegor, "kunder" familj och vänner. Jag vill inte bli känd. Jag vill bara bli hel, genom att få skriva av mig och bearbeta mina intryck.
Det ställer förstås till det, för när ska jag egentligen hinna skriva framöver? Vet inte. Vet dock att de perioder jag skriver mycket så blir det som ett gift i mig och så fort jag upplever något så börjar jag formulera det i snitsiga vindlingar med andra ord och fingrarna rör sig i luften och letar efter tangenterna, längtar efter tangenterna.
Så. Tillbaka till namnet. Jag funderade på vad jag ville skriva om. Om det var om mitt jobbliv, mitt privatliv, hur det är att vara mamma, vedermödorna med att bli sambo i vuxen ålder med grymt många singelovanor fast i pälsen som flatlöss på en uteliggare i Trelleborg. (Egen erfarenhet. Alltså inte så! Jag har träffat honom. ..jisses, vad tror ni om mig?!) Men jag kom på att jag måste skriva om allt och då blev allt så mycket krångligare, suck. Började skissa ner lite tankar, medan jag egentligen borde ha gjort något mycket viktigare, vilket för övrigt är the story of my life...luststyrd säger jag om de eleverna som fungerar som jag.... Så blev det lärarinna...älskarinna...hm, det är jag ju ändå inte...mor, mamma...nej, lejoninna. Jag brukar berätta för mina elever om när jag gång för länge sedan bodde i en..eh...by...och jag ofta gick en mörk väg genom skogen. Om jag var ensam så var jag alltid rädd här. Hade jag mitt barn med mig var jag inte rädd för jag visste att om någon skulle hoppa på mig då så skulle jag vara direkt farlig för den personen, en lejoninna. Ordet vän ändrades lätt till väninnan och älskarinnan blev ju kvinnan.
Nu skriver jag mest av mig och ger lite bakgrund för att mitt lätt personlighetskluvna namn ska lugna landets poliser och psykiatiker som sitter och letar potentiella mördare och störda personer på nätet ska kunna lägga mig i papperskorgen. Lugn bara lugn. Jag är bara en vanlig kvinna. Tror jag. På något sätt överlåter jag nu det åt andra att avgöra. Jag lägger ju bara ut min dagbok här i cyberrymden och kan jag glädja en person, eller två, med mina kaotiska tankar och i alla fall sänka ett täcke av lugn över någon annan stackare som tyckte sig vara virrig men i jämförelse med mig ser sig själv plötsligt framstå som lugn, ljuv rar och lagom - så varsågod!
Jag älskar att leka med ord och alliterationer är ju det största nöjet som finns för en språkfascist som mig. Jag var också tvungen att fatta ett beslut om det här var något jag ville att folk jag känner ska läsa. Nej, är svaret där. Jag vill ha en hemlig dagbok där jag vågar skriva om allt som bryr mig, där jag vågar lätta på hjärtat om både Han, kollegor, "kunder" familj och vänner. Jag vill inte bli känd. Jag vill bara bli hel, genom att få skriva av mig och bearbeta mina intryck.
Det ställer förstås till det, för när ska jag egentligen hinna skriva framöver? Vet inte. Vet dock att de perioder jag skriver mycket så blir det som ett gift i mig och så fort jag upplever något så börjar jag formulera det i snitsiga vindlingar med andra ord och fingrarna rör sig i luften och letar efter tangenterna, längtar efter tangenterna.
Så. Tillbaka till namnet. Jag funderade på vad jag ville skriva om. Om det var om mitt jobbliv, mitt privatliv, hur det är att vara mamma, vedermödorna med att bli sambo i vuxen ålder med grymt många singelovanor fast i pälsen som flatlöss på en uteliggare i Trelleborg. (Egen erfarenhet. Alltså inte så! Jag har träffat honom. ..jisses, vad tror ni om mig?!) Men jag kom på att jag måste skriva om allt och då blev allt så mycket krångligare, suck. Började skissa ner lite tankar, medan jag egentligen borde ha gjort något mycket viktigare, vilket för övrigt är the story of my life...luststyrd säger jag om de eleverna som fungerar som jag.... Så blev det lärarinna...älskarinna...hm, det är jag ju ändå inte...mor, mamma...nej, lejoninna. Jag brukar berätta för mina elever om när jag gång för länge sedan bodde i en..eh...by...och jag ofta gick en mörk väg genom skogen. Om jag var ensam så var jag alltid rädd här. Hade jag mitt barn med mig var jag inte rädd för jag visste att om någon skulle hoppa på mig då så skulle jag vara direkt farlig för den personen, en lejoninna. Ordet vän ändrades lätt till väninnan och älskarinnan blev ju kvinnan.
Nu skriver jag mest av mig och ger lite bakgrund för att mitt lätt personlighetskluvna namn ska lugna landets poliser och psykiatiker som sitter och letar potentiella mördare och störda personer på nätet ska kunna lägga mig i papperskorgen. Lugn bara lugn. Jag är bara en vanlig kvinna. Tror jag. På något sätt överlåter jag nu det åt andra att avgöra. Jag lägger ju bara ut min dagbok här i cyberrymden och kan jag glädja en person, eller två, med mina kaotiska tankar och i alla fall sänka ett täcke av lugn över någon annan stackare som tyckte sig vara virrig men i jämförelse med mig ser sig själv plötsligt framstå som lugn, ljuv rar och lagom - så varsågod!
Kommentarer
Trackback
