Fyra jag...

och med den kommer resten av familjen hem. Jag älskar min lilla familj, både den mer biologiska delen och den mer inlånade delen från sambons sida, men mest älskar jag nog ensamheten mellan stunderna. Att få ladda sina batterier i ensamheten, där man som bäst kan möta sig själv, det är stunder jag lever för men sällan unnar mig. Alltid är det något dåligt samvete som tyst börjar kvida i det inre för att till slut yla för att göra sig påmint. Kan jag bara förstå vad oron kommer från kan jag kanske bota den men oftast har jag bara en gnagande känsla i mitt inre av att något kunde jag minsann gjort bättre, eller i alla fall gjort. Känner mig liksom inte hemma och lugn utan den där ångestklumpen i magen, som käraste vännen i världen en gång diagnosticerade det som.

Sambon, Han, låter lite stingslig så det blir väl en vanlig fredagskväll där jag håller mig lite undan för konflikter skyr jag som elden. Han tycker att man ska rensa luften när det är något som skaver. Jag går heller undan och tjurar i några dagar - för sedan har det ju gått över och jag kommer inte ens ihåg vad jag surade för...till dess samma situation uppstår igen och jag inser att vi aldrig redde ut det förra gången. Han är klok. Jag är en tok. Han kommer som skrivet, återkommas till i denna blogg. Han driver mig till vansinne större delen av tiden med sina egenheter och idéer om hur allt måste vara. Aspergers syndrom har min hjärna viskat mig mer än fyrtioen gånger kan jag nog nämna... men jag gillar ju utmaningar så det är ju bara att säga tack. Påminn mig om att det är tack jag ska säga, nästa gång jag skriver här och vrålar ut min ilska över någon liten egenhet från Hans sida som sätter krokben på hela min tillvaro.