Vimmelmamman...
Jag följer Vimmelmammans blogg och den är plågsam att läsa just nu. Imorgon får hon besked. Är cancern tillbaka? Kommer hon finnas till för sin son en längre tid till. Det är plågsamt att läsa hennes ord för alla mammor har någon gång förskräckt snuddat vid dem... luktat på tanken att inte finnas där i framtiden för sina små... snuddat vid det fruktansvärda att inte få uppleva de små bli stora.
Fick en annan dödsupplevelse igår när jag fick reda på att en av mina gamla elever blivit av med en förälder. Underbar, varm, härlig familj där en ung förälder rycks bort och två barn som står vid tonårens rand plötsligt får uppleva något man inte förunnar ens sina fiender.
Döden finns alltid där. Är inte rädd för att dö, att inte finnas mer. Det är skräcken att inte längre finnas till, för de som behöver en, det är det som skrämmer. Jag har alltid velat att mina barn ska vara självständiga, växa upp fort - OM, något skulle hända mig.
Vill man veta att man ska dö? Få brottas med all ångest, men samtidigt hinna ta farväl och förbereda sin omgivning`Eller föredrar man kanske att det bara säger ploff? Jag skulle ha så mycket ångest så alla fina tankar om att spela in videoband eller skriva långa brev med livets lärdomar nog skulle fallera och försvinna in i ångestdimmorna. Fast man vet aldrig, och man kan aldrig bestämma sig i förväg, tror jag. Vill nog vänta lite med att dö. Min minsta behöver mig lite till.
Min önskedröm är att jag ska känna som vissa äldre jag suttit med vid dödsvak, när jag jobbat inom vården. När de med trötta ögon och ett litet leende tröstat sin omgivning med att de är trötta, och färdiga och nöjda. Så vill jag känna. Inte som den farbror jag satt med som varit luffare och farit jorden runt på olika skepp och varit rätt vild. På dödsbädden blev han rädd, rädd för att en högre makt faktiskt skulle finnas och nu straffa honom. Hans hand höll jag hårt, han var inte nöjd.
Jag ska leva mitt liv fullt ut och bestämmer mig nu för att jag tänker bli gammal, och trött på att leva, och nöjd med att jag levat. Och har du inte läst något tidigare i min blogg, låt bli, för den är fylld med gnäll över det liv jag just nu lever...
Fick en annan dödsupplevelse igår när jag fick reda på att en av mina gamla elever blivit av med en förälder. Underbar, varm, härlig familj där en ung förälder rycks bort och två barn som står vid tonårens rand plötsligt får uppleva något man inte förunnar ens sina fiender.
Döden finns alltid där. Är inte rädd för att dö, att inte finnas mer. Det är skräcken att inte längre finnas till, för de som behöver en, det är det som skrämmer. Jag har alltid velat att mina barn ska vara självständiga, växa upp fort - OM, något skulle hända mig.
Vill man veta att man ska dö? Få brottas med all ångest, men samtidigt hinna ta farväl och förbereda sin omgivning`Eller föredrar man kanske att det bara säger ploff? Jag skulle ha så mycket ångest så alla fina tankar om att spela in videoband eller skriva långa brev med livets lärdomar nog skulle fallera och försvinna in i ångestdimmorna. Fast man vet aldrig, och man kan aldrig bestämma sig i förväg, tror jag. Vill nog vänta lite med att dö. Min minsta behöver mig lite till.
Min önskedröm är att jag ska känna som vissa äldre jag suttit med vid dödsvak, när jag jobbat inom vården. När de med trötta ögon och ett litet leende tröstat sin omgivning med att de är trötta, och färdiga och nöjda. Så vill jag känna. Inte som den farbror jag satt med som varit luffare och farit jorden runt på olika skepp och varit rätt vild. På dödsbädden blev han rädd, rädd för att en högre makt faktiskt skulle finnas och nu straffa honom. Hans hand höll jag hårt, han var inte nöjd.
Jag ska leva mitt liv fullt ut och bestämmer mig nu för att jag tänker bli gammal, och trött på att leva, och nöjd med att jag levat. Och har du inte läst något tidigare i min blogg, låt bli, för den är fylld med gnäll över det liv jag just nu lever...
Kommentarer
Trackback
