Fyra jag...

Siter i soffan och väntar på sambon. Han har inte bråttom hem. Jag vill inte att han skyndar sig. Är det bra?

Jag ägnar mig mer och mer åt dagdrömmar och det ständigt återkommande temat är att jag på något sätt blir rik och har råd att köpa huset själv...och bor här själv. Livet är så mycket enklare om man inte hela tiden måste kompromissa och tassa på tå och jämka, och ständigt gå runt med en stor, stor klump av besvikelse och sorg över det man inte har eller får. Det är lättare att vara singel. Då förväntar och hoppas man inte på kroppskontakt och ömhetsbetygelser...och blir inte besviken.

Jag är hellre arg än besviken. Nu är jag både arg och besviken, mest hela tiden.

Jag har alltid sett ner på människor som håller ihop, för fysiska sakers skull, som hus, bil, båt, barn och andra lyxartiklar. Men, om jag tar två steg tillbaka, och tänker mig att jag bodde ensam...och dejtade min nuvarande sambo... skulle jag då stanna kvar hos honom? Skulle jag nöja mig med denna svältkur av positivteter, av kroppskontakt och bekräftelse? Tror faktiskt inte det. Jag skulle gå ut och skaffa det på annat ställe och låta det här förhållandet rinna ut i sanden tror jag. Men jag vet inte. Men kanske är det så att jag alltså stannar i det här för ett hus skull?! Hu för mig.