Kvinnan kraschade
Kvinnan har befunnit sig utomlands i fyra dygn med sambon och allt har varit skönt och toppen. Värdparet har av olyckliga omständigheter tvingats från oss vid flera tillfällen vilket passat mig förträffligt. Jag orkar helt enkelt inte vara social i allt för stor grad.
Igår vandrade Han och jag hand i hand längs havets rand, på sandig strand. Vet inte vad vi pratade om just då, men han sa att han var lycklig och frågade mig om jag var lycklig. Jag svarade jakande på det, medan jag förvånat funderade... För några dagar sedan ville jag avskeda honom från hans position som min livskamrat...men nu kunde jag för mitt liv inte förstå varför. Total förträngning i den emotionella delen av hjärnan helt enkelt. Halleluja! Jag var lycklig! Sex flera dagar i rad gjorde ju också sitt till...förstås...
Men. Hemma. Jag är först in. Noterar att en av våra barn varit på besök med kamrater och gjort små saker som jag tänker att det får barnet/ungdomen ställa till rätta när det kommer. Men. Nu är den avslappnade Han som bortblåst. Fram träder kontrollfreaket som jag bor med, Han som jag totalt förträngt. Efter två varv runt köksbordet emedan han båda varven skjuter in stolarna hårt och bestämt och rättar till dukarna och de saker som ligger på bordet...så kommer jag ihåg... Han är det... Han kan minsann inte stå ut med att de här sakerna inte fixas och som en medling till mig erbjuder han att barnet/ungdomen kan få fixa något annat. Jag protesterar lamt, ty jag ser var vi är på väg och den gamla mattheten sköljer över mig. Det pedagogiska syftet går förlorat...försöker jag säga...men efter några varv i köket har han fixat "problemet" och min matthet är ett faktum. Under tystnad gör jag i ordning mat, för det har jag inte fått ordentligt och kontnuerligt, på hela resan. Vi äter. Under tystnad. Några artighetsfraser utbyts om maten och jag smiter ut i trädgården så fort jag kan. Jag vet att han inte först¨år min tystnad. Han tror att jag är sur för att han fixade barnet/ungdomens jobb...Han anar inte vidden av min sorg över den förlorade reskamraten. Den Han som jag skulle vilja tillbringa resten av mitt liv med. Jag sörjer honom. Tråkigt att han bara kommer fram när vi är bortresta och det inte är några barn med.
Jag har sett till att vi gått om varandra och nu när han är i trädgården så smet jag in och satte mig här och lastade av mitt inre ett rejält lass kobajs... för det är vad det känns som. Och till detta ljuva klimat kommer min egen telning om en stund efter att ha varit på resande fot i Sverige med sin far. Vuxna jag känner att det vore bra att rensa luften, men ingen av mina fyra jag vill riktigt tillskriva sig några vuxenpoäng just nu och vänder sig om när jag försöker kontakta mig själv. En sur Han sprider mer skit och surhet omkring sig än den bästa gödselspridare på Sveriges största bondgård. Så det så.
Igår vandrade Han och jag hand i hand längs havets rand, på sandig strand. Vet inte vad vi pratade om just då, men han sa att han var lycklig och frågade mig om jag var lycklig. Jag svarade jakande på det, medan jag förvånat funderade... För några dagar sedan ville jag avskeda honom från hans position som min livskamrat...men nu kunde jag för mitt liv inte förstå varför. Total förträngning i den emotionella delen av hjärnan helt enkelt. Halleluja! Jag var lycklig! Sex flera dagar i rad gjorde ju också sitt till...förstås...
Men. Hemma. Jag är först in. Noterar att en av våra barn varit på besök med kamrater och gjort små saker som jag tänker att det får barnet/ungdomen ställa till rätta när det kommer. Men. Nu är den avslappnade Han som bortblåst. Fram träder kontrollfreaket som jag bor med, Han som jag totalt förträngt. Efter två varv runt köksbordet emedan han båda varven skjuter in stolarna hårt och bestämt och rättar till dukarna och de saker som ligger på bordet...så kommer jag ihåg... Han är det... Han kan minsann inte stå ut med att de här sakerna inte fixas och som en medling till mig erbjuder han att barnet/ungdomen kan få fixa något annat. Jag protesterar lamt, ty jag ser var vi är på väg och den gamla mattheten sköljer över mig. Det pedagogiska syftet går förlorat...försöker jag säga...men efter några varv i köket har han fixat "problemet" och min matthet är ett faktum. Under tystnad gör jag i ordning mat, för det har jag inte fått ordentligt och kontnuerligt, på hela resan. Vi äter. Under tystnad. Några artighetsfraser utbyts om maten och jag smiter ut i trädgården så fort jag kan. Jag vet att han inte först¨år min tystnad. Han tror att jag är sur för att han fixade barnet/ungdomens jobb...Han anar inte vidden av min sorg över den förlorade reskamraten. Den Han som jag skulle vilja tillbringa resten av mitt liv med. Jag sörjer honom. Tråkigt att han bara kommer fram när vi är bortresta och det inte är några barn med.
Jag har sett till att vi gått om varandra och nu när han är i trädgården så smet jag in och satte mig här och lastade av mitt inre ett rejält lass kobajs... för det är vad det känns som. Och till detta ljuva klimat kommer min egen telning om en stund efter att ha varit på resande fot i Sverige med sin far. Vuxna jag känner att det vore bra att rensa luften, men ingen av mina fyra jag vill riktigt tillskriva sig några vuxenpoäng just nu och vänder sig om när jag försöker kontakta mig själv. En sur Han sprider mer skit och surhet omkring sig än den bästa gödselspridare på Sveriges största bondgård. Så det så.
Kommentarer
Trackback
