Fyra jag...

Har nu suttit och smugit vid datorn en längre stund... på Hemnet. Spejar försiktigt efter nödutgångar. Behöver alltid sådana, har alltid gjort. Spelar ingen roll om jag någon gång trivts i ett förhållande, jag har alltid ena foten i nödutgångens öppning - om det skulle behövas. Snacka om att inte leva i nuet... Så tråkigt lever jag alltså mitt liv, trots alla ambitioner att njuta hämningslöst och ta dagen som den kommer Carpe jävla Diem. Inte kommer jag vara nöjd med mitt liv när den dagen kommer. Jag har ju missat att vara lycklig, för foten sitter i kläm och gör ont.

Väninnan har pratat med väninna idag och bett om ursäkt, för att jag aldrig ringer, ty jag ringer bara och beklagar mig hela tiden tycker jag och jag tänkte att hon skulle slippa det...och då ringer jag inte alls för jag är ju hela tiden så arg och missnöjd och gnällig...och fy attans vad jag avskyr personer som mig själv! Det är därför jag inte ringer eller socialiserar med någon, för jag vill inte visa att jag mår så här., skäms att jag satt mig i den här sitsen.  Som man bäddar får man ligga...återkommer jag ständigt till. Jag har själv satt mig i den här sitsen. Gilla läget, eller byt läge. Enda lösningen.

Kvinnan har fortfarande inte släppt in Han. Efter störtkraschen vid hemkomsten, när han förbyttes från MysHan  till RysHan, så har jag inte velat ta i honom. Har tvingat mig till de rituella godnatt/godmorgon pussarna. Blotta tanken på att ha sex med honom just nu är rent äcklande. Tur vi har barnen. Gömmer mig bakom deras existens.