Morbid och mosig
Lärarinnan...ska när som helst sätta fart... när som helst. Jag känner hur jag bara längtar efter att sätta fart... Jag ska bara... och så ska jag bara....men alldeles strax... ska bara skaka moset ur öronen...känner att det är massor.
Suck, vem lurar jag egentligen? Jag kommer sitta här och fördriva tiden med att kolla alla mailboxar, läsa lite bloggar, läsa om Ingo i Aftonbladet och Expressen och sedan kommer jag känna hur trött jag är och strax efter kommer tre vänliga delar övertyga trötta Lärarinnan att visst blir det bättre om du går och lägger dig nu så kan du gå upp tidigt imorgon och göra allt då, visst!?
Världens goaste boktiteln: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Bok skriven av Anne Heberlein. Dagen innan den skulle komma ut så försvann hon. Vad hände? Dök hon upp igen? Var det bara världens skickligaste PR-kupp? Hur som...titeln är helt underbar för den sätter sådana små, lätta ord på vad väldigt många människor behöver otroligt många ord för att uttrycka...och kanske aldrig förstår att det är precis bara det det handlar om. De vill egentligen inte dör. Men de vill bara inte leva längre. Så enkelt. För den som hyser känslan. Så fruktansvärt svårt och komplext för de som blir kvar. Jag har en viss förkärlek för dödsannonser. Tittar på födelseåret, räknar ut ålder, kikar efter vilken sjukdom som blev baneman, hur mycket släkt personen hade men framförallt läser jag dikterna.
Något jag finner enormt tragiskt är att man sällan ser dödsannonser efter de som tröttnat på livet och varit tillräckligt driftiga att göra något åt det. Varför är de anhörigas sorg mindre okey? Varför får man inte skylta med att någon inte ville vara med längre? Jag hade en ung person i min omgivning som dog, under mystiska omständigheter. Ingen annons. Begravningen var den mörkaste jag någonsin varit på och skulle platsa i vilken skräckfilm som helst. Man pratade knappt på fikat efteråt, som annars är platsen där man slappnar av och låter tårarna av sorg blandas med glädjetårar när man minns tillbaka och delar minnen med andra anhöriga eller vänner. Så förutom sorgen efter att ha mist en nära person, ska man brottas med skam, och kanske tusen frågor och skuldkänslor... Det är sorgligt. De människorna som drabbas på detta sätt behöver ju mer stöd än andra, de borde få gå före i kön i affären, de borde få ställa sig på stadens torg och motta kramar från alla som passerar, de borde få vackra blommor hemskickade varje vecka i ett år för att ha något vackert att pressa in i den sargade själen. Fast helst borde vi ha så bra psykvård att det aldrig behöver gå så långt att döden känns som ett bättre alternativ än livet.
Suck, vem lurar jag egentligen? Jag kommer sitta här och fördriva tiden med att kolla alla mailboxar, läsa lite bloggar, läsa om Ingo i Aftonbladet och Expressen och sedan kommer jag känna hur trött jag är och strax efter kommer tre vänliga delar övertyga trötta Lärarinnan att visst blir det bättre om du går och lägger dig nu så kan du gå upp tidigt imorgon och göra allt då, visst!?
Världens goaste boktiteln: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Bok skriven av Anne Heberlein. Dagen innan den skulle komma ut så försvann hon. Vad hände? Dök hon upp igen? Var det bara världens skickligaste PR-kupp? Hur som...titeln är helt underbar för den sätter sådana små, lätta ord på vad väldigt många människor behöver otroligt många ord för att uttrycka...och kanske aldrig förstår att det är precis bara det det handlar om. De vill egentligen inte dör. Men de vill bara inte leva längre. Så enkelt. För den som hyser känslan. Så fruktansvärt svårt och komplext för de som blir kvar. Jag har en viss förkärlek för dödsannonser. Tittar på födelseåret, räknar ut ålder, kikar efter vilken sjukdom som blev baneman, hur mycket släkt personen hade men framförallt läser jag dikterna.
Något jag finner enormt tragiskt är att man sällan ser dödsannonser efter de som tröttnat på livet och varit tillräckligt driftiga att göra något åt det. Varför är de anhörigas sorg mindre okey? Varför får man inte skylta med att någon inte ville vara med längre? Jag hade en ung person i min omgivning som dog, under mystiska omständigheter. Ingen annons. Begravningen var den mörkaste jag någonsin varit på och skulle platsa i vilken skräckfilm som helst. Man pratade knappt på fikat efteråt, som annars är platsen där man slappnar av och låter tårarna av sorg blandas med glädjetårar när man minns tillbaka och delar minnen med andra anhöriga eller vänner. Så förutom sorgen efter att ha mist en nära person, ska man brottas med skam, och kanske tusen frågor och skuldkänslor... Det är sorgligt. De människorna som drabbas på detta sätt behöver ju mer stöd än andra, de borde få gå före i kön i affären, de borde få ställa sig på stadens torg och motta kramar från alla som passerar, de borde få vackra blommor hemskickade varje vecka i ett år för att ha något vackert att pressa in i den sargade själen. Fast helst borde vi ha så bra psykvård att det aldrig behöver gå så långt att döden känns som ett bättre alternativ än livet.
Kommentarer
Trackback
