Fyra jag...

Kvinnan...vill inte vara ensam i tvåsamheten! Det är så otäckt. Det är det svartaste mörker som finns.  Att veta att någon finns där, men ända aldrig är riktigt närvarande....det är...ensamt.

Inte den ensamhet jag älskar och behöver dock. Det är en helt annan ensamhet, en som gör ont och får den svarta klumpen i magen att bli hårdare, kantigare, vassare.

Att vara själv, i vald ensamhet, är vilsamt och skönt. Det har aldrig skrämt mig. Det har alltid lockat mig. Det har fått mig att slingra mig ur mer än ett förhållande. Man får inte vara för på på mig. Då äcklas jag och drar mig undan. Var inte beroende av mig, är budskapet. Min styrka är bara en illusion. Luta dig inte mot mig.

Men nu när jag varje dag träffar någon som tar sådan distans, och det fast han hävdar att han älskar mig, då vaknar jägaren i mig. Helt plötsligt är jag för första gången i mitt liv den som klättrar och kräver och kväver. Sannerligen ingen smickrande eller rolig roll... Den gör mig inte vacker, för honom eller för mig själv. Framförallt inte för mig själv.