Fyra jag...

Semester. Det är att slappa för de flesta. För mig, blir det mest press, och stress. Varva ner. Göra ingenting. Jag försöker. Åh vad jag försöker. Tänker jag. Och ser sedan tillbaka på dagen och inser att jag gjort mer än vad en normal människa gär på en vecka. Idag pratade jag allvar, med jobbet, och känner hur stressklumpen i magen sjunker i takt med att samtalet fortskrider. På jobbet vet jag vem jag är.

 

Lärarinnan. Hon är proffsig, och säker. När hon får jobba. 

Kvinnan, hon är slö och undviker gärna det motsatta könet Just nu. Obekväm med den fluffiga figuren. 

Väninnan försöker ta han om de sina men de famlar på livets stig och de närmsta har det lite jobbigt just nu. Jag finns där. 💕

Lejoninnan, ser minsta telningen växa upp och känner stor förtröstan i framtida framgångar, vad hen än föresätter sig. Precis som den stora telningen. 

 

Har bestämt mig för att börja träna, ignorera alla smärtor. Inte så kaxig på kvällarna, när jag måste röra mig, men ska satsa på bra skor nu så kanske det blir utståeligt. Måste i form. Måste skriva. Måste finna balans.