Fyra jag...

så många dagar är det kvar. Vissa dagar känns det som om att det nog ska gå. Men de flesta dagar tycker jag att jag slösar bort mitt liv. Min ständiga ursäkt är vårt boende som sitter fast i en yttre renovering, där vi själva inte kan göra något. Säljer vi nu får vi nog inte maximalt för huset helt enkelt. Det känns som om jag faktiskt vill ha lite lön för de här fyra åren.

Ikväll var det fest. Jag följde inte med. Tycker inte om oss som par. Vi tjafsar inför varandra. Sticker varandra med små nålar och ler elakt samtidigt. Det finns inte mycket jag föraktar mer. Därför chockade jag honom med att inte gå, och att förklara varför. Han tycker ju att vi har det så bra så han blir lika chockad varje gång jag säger något annat än att vi är lyckliga. Det kommer bli en fullständig chock för honom den dagen jag packar och går.

Jag väger för mycket. Jag tröstäter för mycket. Vi ska ha en tillställning snart och jag hoppas en viss man ska komma, så att jag hittar kraft att ta tag i mig själv och min träning. Jag vill känna mig attraktiv, och min Han kommer aldrig finna mig attraktiv och säga det.

Gud vad gnälligt det kan bli då. Jag hoppas att något roligt finns att rapportera nästa gång jag hittar hit.

Min största önskan just nu, att vi bor ihop men inte är ihop... Sambosärskap.