Det gör ont..
när saker brister.
Den där euforiska, första glädjen har lämnat mig. Lämnat mig kall, ensam och liten. Jag är tunnhudad. Gråter över allt, och inget.
Är arg. På honom. Han är så fin. Varför kunde han inte ha skärpt sig han, tänker jag argt. Låter bli att titta på honom. Tycker fortfarande att han är världens snyggaste man. Längtar hans hud. På samma sätt som jag gjort i alla år. Bara att nu har jag glömt bort att jag aldrig blev nöjd över det han erbjöd ens när vi var ihop och allt var bra. Vill hud, vill bli kramad. Är så ynglig och patetisk att jag tycker illa om mig själv.
Det hade varit lättare om vi varit osams och arga. Faktiskt. Så jag hade fått rasa av mig allt som ligger och gnager inombords och vill ut, allt som jag bara låter pysa ut som från ett trasigt däck. Bara att däcket är så tunt, så tunt och trycket innifrån ökar hela tiden.
Har ingen att prata till punkt med. Orkar inte prata till punkt med någon. Vet inte var punkten är. Vet inte om jag vill veta var punkten är. Förstår att jag skulle behöva lite endorfiner för att må bättre men jag orkar ju inte umgås med folk mer än några minuter förrän min inre oro jagar mig vidare och jag låtsas upptagen med något annat. Vill inte visa mig och min genomskinlighet för någon just nu. Det lämnar mig innerligt ensam här uppe på Glasberget och oförmögen att njuta av utsikten.
Vill gråta. Hade verkligen tänkt att passa på nu när jag är ensam hemma men orkar inte. Urlakad.
Vi har bestämt mäklare. Det börjar röra på sig med lite hantverkare, men jag är apatiskt och ordnar just ingenting. Tänk om det istället hade varit jag som blivit lämnad. Hur hade jag inte mått då?
Jag vill bara bort och framåt. Först och främst veta hur mycket pengar jag kommer ha över efter försäljningen. Det kanske inte blir så mycket som jag ens feghoppats på börjar jag misstänka. Den magvärken jag har nu kommer jag att få dras med under hela hösten. Det känns riktigt, riktigt tungt att veta.
Lejoninnan, hon är ingen bra mamma just nu. Kompenserar den lilla telningen med pengar, tack gode gud för shoppingens helande kraft och skatteåterbäringen (som jag tror att Han räknade med skulle ramla tillbaka in i huset men som jag shoppat upp...) och stora telningen har jag ingen som helst kontakt med efter att jag skrivit ett mail som nog var för nära sanningen för att det skulle gillas.
Den där euforiska, första glädjen har lämnat mig. Lämnat mig kall, ensam och liten. Jag är tunnhudad. Gråter över allt, och inget.
Är arg. På honom. Han är så fin. Varför kunde han inte ha skärpt sig han, tänker jag argt. Låter bli att titta på honom. Tycker fortfarande att han är världens snyggaste man. Längtar hans hud. På samma sätt som jag gjort i alla år. Bara att nu har jag glömt bort att jag aldrig blev nöjd över det han erbjöd ens när vi var ihop och allt var bra. Vill hud, vill bli kramad. Är så ynglig och patetisk att jag tycker illa om mig själv.
Det hade varit lättare om vi varit osams och arga. Faktiskt. Så jag hade fått rasa av mig allt som ligger och gnager inombords och vill ut, allt som jag bara låter pysa ut som från ett trasigt däck. Bara att däcket är så tunt, så tunt och trycket innifrån ökar hela tiden.
Har ingen att prata till punkt med. Orkar inte prata till punkt med någon. Vet inte var punkten är. Vet inte om jag vill veta var punkten är. Förstår att jag skulle behöva lite endorfiner för att må bättre men jag orkar ju inte umgås med folk mer än några minuter förrän min inre oro jagar mig vidare och jag låtsas upptagen med något annat. Vill inte visa mig och min genomskinlighet för någon just nu. Det lämnar mig innerligt ensam här uppe på Glasberget och oförmögen att njuta av utsikten.
Vill gråta. Hade verkligen tänkt att passa på nu när jag är ensam hemma men orkar inte. Urlakad.
Vi har bestämt mäklare. Det börjar röra på sig med lite hantverkare, men jag är apatiskt och ordnar just ingenting. Tänk om det istället hade varit jag som blivit lämnad. Hur hade jag inte mått då?
Jag vill bara bort och framåt. Först och främst veta hur mycket pengar jag kommer ha över efter försäljningen. Det kanske inte blir så mycket som jag ens feghoppats på börjar jag misstänka. Den magvärken jag har nu kommer jag att få dras med under hela hösten. Det känns riktigt, riktigt tungt att veta.
Lejoninnan, hon är ingen bra mamma just nu. Kompenserar den lilla telningen med pengar, tack gode gud för shoppingens helande kraft och skatteåterbäringen (som jag tror att Han räknade med skulle ramla tillbaka in i huset men som jag shoppat upp...) och stora telningen har jag ingen som helst kontakt med efter att jag skrivit ett mail som nog var för nära sanningen för att det skulle gillas.
Kommentarer
Trackback
