blottläggande
Nu ni...eller eh...det är ju bara jag som läser här, så jag får nog omformuler mig liiiite. Men hur blir den meningen då?!
Nu jag?!
I alla fall. Jag är helt ensam i huset. Ensam. (Förutom min tandvärk då, men den räknar jag lite som en jobbig väninna nu ). JAg tänker nu gå ner till vågen och möta det spöket, för jag har (återigen) bestämt mig för att komma i form. Observera att jag inte säger gå ner i vikt, för egentligen bryr jag mig inte om den siffran, men jag tänker också mäta min kropp och då särskilt magen, som jag betraktar som mitt problemområde.
Jag har egentligen en bra kropp, det kan jag säga, vågar jag säga. Jag har alltid haft riktigt snygga ben ( förutom de knöliga knäna och fula fötterna då) men på sistone har låren liksom växt ihop längst upp... Inte så snyggt faktiskt. Jag har inget gäddhäng på armarna och mina bröst pekar inte rakt söderut. Men. Magen. Där fastnar allt, ALLT!
Men tillbaka till att jag bestämt mig, för även om jag har bestämt mig så är det en del av hjärnan som har gjort det. Det är tyvärr en helt annan del av hjärnan som styr hungerna, eller kolhydratsuget. Den delen av hjärnan är tyvärr mycket högljudd och störig och börjar den yla så hör jag inte den andra, subtila kloka delen. Först när jag satt i mig en halv ostbågspåse ( alldeles nyss, för de är mjuka och då kanske det inte känns i tanden, smart va?) och mathjärnan kollapsat lyckligt, först då hör jag den andra delen snyfta: Men...vi skulle ju inte....buhu...
Men. Nu ska jag mäta och väga och återkommer snart.
