Fyra jag...

Lärarinnan har blind fläckar framför ögonen och lätt tunnelseende. Det är ett tecken på stress. Det är inte bra. Ännu mindre bra är att jag strax ska försöka framföra ett fordon i det skicket. Heja mig. En dag kvar till avslutningen...en dag i taget.

Lejoninnan har nu båda telningarna hemmavid. Stora väntar på födelsedagspresent. Lilla mor har inte hittat på någon ännu...och väntar i sin tur på att pengar som hon ska ha tillbaka. Vi får väl se vem som orkar vänta längst, en dag i taget.

Kvinnan är besviken på Han. Har nu fått ett intryck av att han inte gillar mina föräldrar. Han glömde visst bort att han inte tål alkohol och förutom att han var borta hela kvällen med kamrater för att titta fotboll så ringde han mitt i nattten för då hade han gått av en buss, vilken visste han inte, var ute och gick, var visste han inte och ville bli hämtad... Mina föräldrar måste vara grymt imponerade. De sade ingenting. Men jag är ändå rätt lycklig, gäller bara att ta en dag i taget.

Väninnan vill åka söderut och stötta. Härskarinnan, kvinnan i mitt liv, har kommit till Gränsen. Den där osynlig dagen, stunden, tillfället - då det helt plötsligt är nog. Det gör så ont, men hon kan inte dra på det längre, kan inte dra på honom längre. Det är dags att sluta släpa bördan framåt, befria sig och börja leva. Men det gör ont. Första tiden gör ont och man gör illa med sitt beslut, men det kommer att bli bra, man får bara ta en dag i taget...