Fyra jag...

Fy vad vi har bråkat idag...! Det har legat där under ytan och pyrt ett tag men jag har inte rört om ordentligt i det...bidat min tid... Eller, ärligt, hoppats att det skulle gå sin väg.

Stora telningen kommer hem och det är blandade känslor i familjen. Det drevs till den berömda spetsen när jag pratade om hennes medverkan på vår familjesemester...och Han sa att om det blir aktuellt får vi diskutera det då!!!

Jag grälar inte. Jag flyr. Flyr och gör slut. Mitt livs historia. Men nu är jag sambo och kan inte fly och vi rök ihop, och han var en jävla idiot och tok och så skildes vi åt, spelade kubb med några av barnen (utan att jag "råkade" klubba ner honom...och sedan kom han och bad om ursäkt och är hur klok som helst, ser allt det där jag också ser men inte riktigt hittat ord för. Varför måste han få sina utbrott? De skadar vårt förhållande så mycket!

Varje gång vi ryker ihop backar jag lite. Jag vet inte hur långt det är kvar till väggen, utgången, det vet man aldrig. Helt plötsligt står man bara där, framme, vid slutet, man är mätt, man vänder sig om och går - utan att titta bakåt.