Fyra jag...

Det är ett äventyr varje gång jag ska ta mig in här... Glömmer jag inte lösenordet, eller sidans namn så är det mailadressen jag kopplat kontot till. Hoppas jag kan få ordning på detta nu, för jag behöver denna min mentala sopstation.

Jag har inte skrivit på sju månader. Fy på mig! Först för att jag inte hann, eller orkade, och nu för att jag inte haft det terapeutiska behovet som förut drivit mig att skriva.  

Samtidigt som tiden har rusat iväg, så har den under perioder varit bedövande stilla. De nästan sex månader som jag och Han bodde ihop sedan det tagit slut har nog varit de värsta i mitt liv. Vi var inte dödligt osams. Inte alls. Men det var spänt, så spänt! Han började dejta efter ett tag, med en hysterisk frenesi, och då blev det lite lättare att andas. Jag är så oerhört känslig för sinnesstämningar och hans olycka kvävde mig. Det gör den fortfarande. Jag påverkas av att prata med honom när han indikerar att han inte mår helt bra. Jag bryr mig fortfarande om honom. Jag tycker fortfarande att han är otroligt snygg. Men jag lurar mig inte för en sekund att tro att han är förändrad och att sexet skulle erbjuda något annat än besvikelse och tårar, och jag kan inte leva utan samvaro.

Att rusta huset hamnade mer eller mindre på mig, det rent praktiska. Jag var halvdöd av utmattning, fysisk och framförallt psykisk, när terminen väl började. Bedövade mig med ännu mer jobb, ända fram till nov då jag äntligen fick nycklarna till Lilla Lyan. Numera stannar jag upp, flera gånger i veckan fortfarande, och tittar mig förundrat omkring och uttrycker högt min förvåning över att man kan må så här bra. Jag har ingen fast man i mitt liv, förutom en underbar vovve som en av höstens dejter släpade med sig och som jag nu passar så fort jag kan. Husse var en dog, hunden var en ängel, ha ha!

Sysslar lite med återvinning just nu. Har fått kontakt med en sådan där som got-away när jag var yngre... Det slutade inte bra, jag gillade honom skarpt och han hade flera samtidigt som mig, men han var rätt go... och det är preskiberat, och jag tycker man ska tänka på miljön.  Men, jag kan ha skrämt bort honom. Jag är rätt på när jag blir glad. Vi har inte pratat på några dagar, och ikväll svarade han inte på min wordfeud inbjudan eller mitt facetimesamtal... Men jag känner mig, jag överreagerar väldigt ofta, och lätt, så förhoppningsvis kan jag ta det lite lugnt och inte hetsa upp mig. Men jag behöver något objekt att lägga energin på, så är det alltid. Tråkigt och allmänt inlägg, men det är ju ändå bara jag som läser och jag vet allt som står mellan raderna. Kram på alla mina fyra jag och må vi ha ett pretty fabulous 2012!

Jag gjorde det. Inte alls planerat. Men han var tyken och sur över att jag inte ville ha vårt vanliga, urusla sex. "Om inte skärper dig så håller inte det här", sa han argt. Jag såg rött. Upptäckte efter någon sekund att det inte var ett svimningsanfall utan en stor, röd, gigantisk räddningslian, som han slängde rakt i ansiktet på mig. "Jag ska tänka ett dygn" sa jag och upptäckte hur överläppen sakta men säkert gled uppåt... För. Hur gör man slut med någon som är arbetslös, har tappat alla framtidsambitioner och siktar så lågt att man föraktar honom, som är aningens ointelligent, är en urusel pappa, världens sämsta och minst inkännnade partner och älskare... hur, utan att krossa honom? Detta tillfälle skulle aldrig komma åter. Upp på lianen och vidare mot framtiden!

Ett dygn senare... låg jag i sängen med dunkande hjärta. Han bråkade länge, länge med sonen om någon bagatell. När han kom in pratade han om det en stund och lade sig sedan tillrätta för att sova. Jag hade en tid att passa. Innan midnatt var jag tvungen att säga det. För det här dygnet fyllde jag halvår, och det här var min present till mig själv.

Kort historia: Han hamnade totalt i chock. Han kom inte ens ihåg vad vi hade sagt dygnet före för han hade ju bara, som vanligt, slängt ur sig något i vredesmod. Jag tackade honom vid flera tillfällen den nästkommande veckan för att han hade tagit tag i vårt förhållande... Problemet var ju dock det gamla vanliga... Han tyckte ju att vi hade ett jättebra förhållande. Jag tyckte att det var uselt. Nu fick jag bli mer brutalärlig än jag velat vara förut. Undrar om Han någonsin kommer våga ha sex efter mina omdömen om hans förmåga där...?

Han tiggde och bad, vägrade att tro på det innan han hade hört det från en tredje person. Här blir kanske du förvånad, det blir inte jag. Så har det varit hela vårt förhållande. Han har aldrig lyssnat på mig. Har alltid frågat någon annan, vad det än gällt. Då känner man sitt värde. Så det blev ett klassiskt slut på förhållandet, ett en sista länk i den gamla kedjan.



Vi ska sälja vår bostad nu och rustar för fullt men tiden går allt för sakta. Stressen över min livssituation påverkade mig mer än jag förstod. Det var först när det såg ut som om vi rakat en flock rottweilers här inomhusm som jag insåg att jag tappar rätt mycket hår. Jag äter alldeles för mycket, och då inte mat utan bara gott. Vill bara vidare. Nu. De första veckorna hade jag stora problem med att få ner överläppen över framtänderna men sedan kom verkligheten och slog undan fötterna på mig. Det tar tid att sälja bostad. Lång tid när det är sommar och massor som måste fixas innan. Alldeles för lång tid.

Upptäckte att han direkt började dejta. Ja, jag kikade genom hans mobil. Kikar igenom mailen också så fort jag har en chans. Hans första dejt gjorde ont i hjärtat men nu bryr jag mig inte. Så jag gick ut och började nätfiska. himla roligt! Jag har fått så mycket bekräftelse nu att jag snart är reparerad efter alla de här åren totalt utan någon bekräftelse. Jag är tydligen både söt och sexig. Wow. Det hade jag glömt.

Så. Förhoppningsvis kommer denna blogg framöver mest handla om mina roliga eskapader denna singelsommar 2011, där allt ska börja på S... En idé som kom vid roséflaska två för en kort tid sedan.

Dejt 1: Såg till att få en kyss av en snygg man jag var på dejt med. Ville inte att Han skulle vara den siste som kysst mig. Bortsåg från att dejten var väldigt kort. Hade glömt varför jag inte dejtar korta män. Hade glömt att alla kroppsdelar kan vara korta. Är inte säker på att han hade alla kroppsdelar. Full back i maskinen. Han messar dock fortfarande men jag glider undan... Stumpen eller Sömmen. Vet inte riktigt vad jag kände genom byxan...

Dejt 2: Blev blixtförälskad i mig. Hade tänkt ha sex, så att Han inte var den siste som var inne i mig. Men. Äldre män som blir förälskade kan få prestationsångest... men jag fick så jag var nöjd, och det var ju första gången sedan innan Han... eftersom han inte visste/ville/kunde göra en kvinna glad. Kapade tvåan efteråt. Orkar inte ta ansvar för någon annans känslor nu. S ak.

Dejt 3: Fantastisk! Otroligt bra sex i många, många timmar där jag blev glad två gånger! Finns dock ett djup i denna mannen som lockar mig allt för mycket. Tur han bor 60 - 80 mil bort någonting. Men, vill ha mer. Han blev också förälskad... och låg och tittade på mig hela natten istället för att sova... hm... Tror att jag har något fragilt över mig just nu, som lyser igenom den vanliga busigheten, och det kanske väcker beskyddarinstinkt eller något. Förstår inte. Män brukar inte reagera så här för mig annars. Stock

Dejt 4: Gjorde fullständigt klart innan att inget emotionellt dravel är välkommet, vill bara ha kul. Han var ca 2 m lång och hade ljugit om sin ålder så han var inte 45 utan 50. Ja ja, egen företagare, smart och rätt rolig, vi kan träffas igen under dessa vilkor. Vi upptäckte massa nya saker i staden som ingen av oss sett förut. Stor

Nu, ska jag fortsätta att leta efter saker jag tappat bort. Det är alltid lika roligt.

när saker brister.

Den där euforiska, första glädjen har lämnat mig. Lämnat mig kall, ensam och liten. Jag är tunnhudad. Gråter över allt, och inget.

Är arg. På honom. Han är så fin. Varför kunde han inte ha skärpt sig han, tänker jag argt. Låter bli att titta på honom. Tycker fortfarande att han är världens snyggaste man. Längtar hans hud. På samma sätt som jag gjort i alla år. Bara att nu har jag glömt bort att jag aldrig blev nöjd över det han erbjöd ens när vi var ihop och allt var bra. Vill hud, vill bli kramad. Är så ynglig och patetisk att jag tycker illa om mig själv.

Det hade varit lättare om vi varit osams och arga. Faktiskt. Så jag hade fått rasa av mig allt som ligger och gnager inombords och vill ut, allt som jag bara låter pysa ut som från ett trasigt däck. Bara att däcket är så tunt, så tunt och trycket innifrån ökar hela tiden.

Har ingen att prata till punkt med. Orkar inte prata till punkt med någon. Vet inte var punkten är. Vet inte om jag vill veta var punkten är. Förstår att jag skulle behöva lite endorfiner för att må bättre men jag orkar ju inte umgås med folk mer än några minuter förrän min inre oro jagar mig vidare och jag låtsas upptagen med något annat. Vill inte visa mig och min genomskinlighet för någon just nu. Det lämnar mig innerligt ensam här uppe på Glasberget och oförmögen att njuta av utsikten.

Vill gråta. Hade verkligen tänkt att passa på nu när jag är ensam hemma men orkar inte. Urlakad.

Vi har bestämt mäklare. Det börjar röra på sig med lite hantverkare, men jag är apatiskt och ordnar just ingenting. Tänk om det istället hade varit jag som blivit lämnad. Hur hade jag inte mått då?

Jag vill bara bort och framåt. Först och främst veta hur mycket pengar jag kommer ha över efter försäljningen. Det kanske inte blir så mycket som jag ens feghoppats på börjar jag misstänka. Den magvärken jag har nu kommer jag att få dras med under hela hösten. Det känns riktigt, riktigt tungt att veta.

Lejoninnan, hon är ingen bra mamma just nu. Kompenserar den lilla telningen med pengar, tack gode gud för shoppingens helande kraft och skatteåterbäringen (som jag tror att Han räknade med skulle ramla tillbaka in i huset men som jag shoppat upp...) och stora telningen har jag ingen som helst kontakt med efter att jag skrivit ett mail som nog var för nära sanningen för att det skulle gillas.

Vidare...vill jag. Väntar. Villig. Vild.

Men måste stänga av mig en tid till och bara vara smart och praktisk. Det kommer att ta tid och det måste det få. Svårt med omgivningen som kommer med tusen puschiga råd som jag känner inte passar mig och min situation. Orkar inte formulera ord, orkar inte förklara mig för närvarande och undviker människokontakt så mycket jag kan. Finner mig ha svårt att se folk i ögonen just nu. Har så mycket buteljerat att jag nog tror att det syns i ögonen.

Att göra. Välja mäklare och få hjälp med att få fram en ungefärlig siffra på vad jag kommer att ha att röra mig med efter försäljningen. Sedan ska det rustas, och det kommer att blir svårt för Han motarbetar det mesta och vill ju helst inte att huset säljs. Det kan bli en spännande sommar...

Det tog slutet. Kraften. Orken. Lusten. Totalt slut.

I frustration slängde han ur sig några korkade saker för att få en reaktion och gissa om han fick det. Nu i efterhand försöker han skriva om manus men punkten är satt, historian är slut.

Om jag inte skärpte mig så skulle inte vårt förhållande hålla, sa han. Det nekar han till nu. Han hade minsann bara sagt att vi måste ta tag i det här gemensamt, tillsammans, och lösa det. Fnys. Nej då, jag skulle skärpa mig.

Horisonten skymdes plötsligt av en stor, röd räddningslian som han slängde rakt i ansiktet på mig. Tjohoo, sa jag och hoppade upp på den, sa att jag skulle tänka på det ett dygn och flög rakt ut i friheten med stora problem att få ner överläppen över framtänderna. Ett dygn senare var han ju lugn efter att ha fått vräkt ur sig sitt gift. Jag lika lugn, men av annan anledning. Jag hade fått ro. Nått frid. Döm om hans förvåning när jag säger att nu har jag tänkt, och jag kan tyvärr inte skärpa mig så då är det ju slut. Jag har tackat honom vid flertalet tillfällen att han tog tag i det här... Nu är det bostadsaffärer i några månader men sedan ska jag börja leva igen. Har tjuvstartat lite och börjat flirta. Det är svårt. Självförtroendet är i bott.